I juni 2022 hölls den europeiska konferensen EuroSoTL (Scholarship of Teaching and Learning, Europe) vid Manchester Metropolitan University, där pedagogiska utvecklare och engagerade lärare från Europa möttes och diskuterade det akademiska lärarskapet. Temat för konferensen var ”Building Communities”, att bygga gemenskaper med utgångspunkt i lärarskapet. Diskussionerna rörde såväl själva byggandet av gemenskaper, hur de förenas och beskrivs, men mitt fokus kom att ligga på inkluderande gemenskaper. Mitt intresse för specialpedagogik och första generationens studenter i akademin kom att påverka vilka presentationer och workshops jag valde. Helt klart har Storbritannien med sin koloniala bakgrund många utmaningar för att skapa inkluderande gemenskaper, men har samtidigt kommit betydligt längre i sina diskussioner än Sverige. Låt mig ge ett exempel:
Studentkåren vid Manchester Metropolitan har tillsammans med lärosätet drivit ett projekt med syfte att stödja och stärka svarta-, asiatiska- och etniska minoritetsstudenters upplevelser av sina studier (The BAME Ambassador Project). Projektet presenterades som en keynote i plenum av Shuab Gamote, en sistaårs student som lett projektet under läsåret. Studentrepresentanter från BAME arbetade i projektet med att skapa lärandegemenskaper med fokus på frizoner, tillhörighet, empowerment och att finnas representerad. Ambitionen i projektet har varit att minska studenternas känsla av utanförskap och öka antalet BAME studenter på lärosätet. Ett sätt har varit att skapa ett manifest, som bland annat kräver att lärare anpassar sina exempel utifrån studentpopulationen och att litteraturlistan ses över. Universitetet ska spegla samhället och inte bara vita, kristna traditioner ska förmedlas.
Ett annat bidrag som jag tog del av hölls av två lärare på sjuksköterskeutbildningen, där de bland annat problematiserade hur studenterna grupperade sig vid läraktiviteter. Dessa lärare tog sig friheten att blanda studenterna för att öka deras möjlighet att få ta del av andras perspektiv. Deras upplevelse var att när studenter tvingades ha diskussioner och läraktiviteter med andra så minskade uppdelningen av studenterna även i andra sammanhang. Studenterna blandade sig mer själva när de fått stöd att göra det tidigare av lärarna.
Många diskussioner och tankar senare funderar jag över de studenter jag själv möter, och hur jag utformar de kurser jag ansvarar för. Jag vet ju inte vilken bakgrund mina studenter har, men jag måste förutsätta att de inte per automatik kan förstå eller prata ”akademiska” från start.

Här kan du läsa mer om BAME.
En intressant artikel om första generationens studenter i Sverige är Ivermark & Ambrose, 2021. 
Eller läs om hur studenter som inte passar in i normen upplever sin lärarutbildning i Åkersson, Just och Eriksson Barajas, 2022.

Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.

Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.

Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.

Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?

Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?