Tag: Didacticum

Många är vi som gillar att använda bilder i det undervisningsmaterial som i bästa fall ska stötta studenternas lärande. Det kan ha lite olika syften.

• Det rent estetiska – som i bästa fall gör materialet lite mer minnesvärt.
• Det informativa – förtydliga materialets innehåll med ytterligare en modalitet.

Men frågan är – vad händer om bildspråket förstör mer än det förstärker? Att ha med bilder till varje pris, kan i värsta fall innebära att det blir ett störmoment istället för en betydelsebärare.

Ett första steg att lära sig mer om möjligheterna med bilder är att fundera några varv kring bildspråk. Vad vill du säga med bilden och talar du samma språk som dina studenter? Framförallt – pratar du samma språk ens i en och samma presentation?

Ponera att du ska skapa en presentation om äpplets historia. Du ska berätta om utseende, användningsområden och äpplet som symbol inom sagor och myter. För varje sida du skapar finns direkt ett behov av att bildsätta – det blir ett bra sätt att direkt leda studenterna in på vad ämnet handlar om. Ett vanligt scenario är att du söker upp bilder till varje enskild sida i din presentation, men hur blir då helheten?

Ett rött äpple går att gestalta på så många olika sätt. Det finns fotografiska bilder i både färg och svartvitt, illustrationer både gjorda i dator och ur böcker. Är det viktigt att målgruppen får en så realistisk bild av hur ett äpple ser ut, eller finns det rum för lite mer konstnärlig gestaltning? Ju mer kreativ du känner dig – desto större risk att bli missförstådd. Dock behöver det inte enbart ses som ett problem – det kan även vara en fantastiskt intressant ingång i vidare reflektioner kring hur vi människor, utifrån sociokulturella faktorer kan se på bilder på så helt olika sätt.

Bilder från Wikimedia commons, sökord Apple och red apple. 

 

Den 15 mars 2023 är det dags för LiU:s årliga Pedagogikdagen och det aktuella temat är Bildning i en föränderlig tid.

Begreppet bildning kan definieras på många olika sätt. Men för mig handlar det om att jag kontinuerligt vill utöka vilka ämnen jag är intresserad av och kan någonting om.

Jag skrev i förra årets julkalender om ett projekt jag genomför med min familj, som innebär att vi varje vecka slumpmässigt plockar ett land som på något vis ska påverka det vi gör under den kommande veckan. Vi är nu nästan halvvägs med våra länder och jag upplever att jag har fått en lite mer nyanserad världsbild och framförallt en nyfikenhet att vilja lära mig ännu mer. Jag tycker att just slumpen är ett bra verktyg i det här sammanhangen. Till skillnad från att själv välja, då vi ju tenderar att välja sådant som vi redan är intresserade av.

Så jag frågar nu dig; Vill du anta utmaningen att låta slumpen leda dig ut på nya bildnings-äventyr?

Steg 1:
Besök en slumpgenerator online och be om ett slumpat nummer mellan 1-199. Notera vilket nummer du fick.

Steg 2:
Besök den här listan över världens länder. Leta upp ditt framslumpade nummer i listan. På den raden står namnet på ett land. Det här landet är ditt land den kommande veckan. Observera att det inte är tillåtet att i det här skedet byta land.

Steg 3:
Gör någonting med koppling till ditt land den kommande veckan – det är upp till dig vad du vill göra. Det kan till exempel vara att…

• Se ett Youtube-klipp om landet.
• Läsa Wikipedia-artikeln om landet.
• Se ett TV-program eller en film som utspelar sig i landet.
• Lyssna på en podd eller ett radioprogram om landet.
• Lyssna på en låt av en artist eller grupp från landet.
• Äta en maträtt som är populär i landet.
• Läsa en bok av en författare från landet.

Låt nyfikenheten styra. Du måste inte “lära dig något”, utan se det bara som en upplevelse.

Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Vässa ditt CV! Här är 10 saker du aldrig ska säga på en anställningsintervju. Power dressing – the easy way to feel confident at work.

Vi översköljs av den här typen av budskap och välvilliga lärare förmedlar även vidare detta till studenterna. Det är en hård värld, där ute, och de behöver förberedas. Så kanske det är, men jag ställer inte upp på det. Jag vill inte bidra till en värld där ytliga första intryck är det enda som räknas. Vi ska inte anpassa våra studenter efter världen, vi ska rusta dem för att gå ut och förändra den. De ska ifrågasätta gamla traditioner, oavsett om det handlar om fossilbaserad biltillverkning, enkönad vård av hjärtproblem eller Luciafirande.

Det finaste man kan göra mot en annan människa är att ge henne utrymme att utvecklas, att ständigt vara beredd på att revidera sin uppfattning om henne, att alltid bli överraskad. Vi behöver ge varandra tusen och åter tusen chanser att göra ett första intryck. Det är sådant vi borde tala om med våra studenter: generositet, öppenhet, lyhördhet. Och det känns som att det är precis det som världen där ute behöver just nu.

Så tänd idag dina fyra adventsljus, rensa dina sinnen och försök möta måndagen och dina medmänniskor utan fördomar och filter. Se någon i ett nytt ljus. Ge någon chansen att utvecklas och att växa.

I juni 2022 hölls den europeiska konferensen EuroSoTL (Scholarship of Teaching and Learning, Europe) vid Manchester Metropolitan University, där pedagogiska utvecklare och engagerade lärare från Europa möttes och diskuterade det akademiska lärarskapet. Temat för konferensen var ”Building Communities”, att bygga gemenskaper med utgångspunkt i lärarskapet. Diskussionerna rörde såväl själva byggandet av gemenskaper, hur de förenas och beskrivs, men mitt fokus kom att ligga på inkluderande gemenskaper. Mitt intresse för specialpedagogik och första generationens studenter i akademin kom att påverka vilka presentationer och workshops jag valde. Helt klart har Storbritannien med sin koloniala bakgrund många utmaningar för att skapa inkluderande gemenskaper, men har samtidigt kommit betydligt längre i sina diskussioner än Sverige. Låt mig ge ett exempel:
Studentkåren vid Manchester Metropolitan har tillsammans med lärosätet drivit ett projekt med syfte att stödja och stärka svarta-, asiatiska- och etniska minoritetsstudenters upplevelser av sina studier (The BAME Ambassador Project). Projektet presenterades som en keynote i plenum av Shuab Gamote, en sistaårs student som lett projektet under läsåret. Studentrepresentanter från BAME arbetade i projektet med att skapa lärandegemenskaper med fokus på frizoner, tillhörighet, empowerment och att finnas representerad. Ambitionen i projektet har varit att minska studenternas känsla av utanförskap och öka antalet BAME studenter på lärosätet. Ett sätt har varit att skapa ett manifest, som bland annat kräver att lärare anpassar sina exempel utifrån studentpopulationen och att litteraturlistan ses över. Universitetet ska spegla samhället och inte bara vita, kristna traditioner ska förmedlas.
Ett annat bidrag som jag tog del av hölls av två lärare på sjuksköterskeutbildningen, där de bland annat problematiserade hur studenterna grupperade sig vid läraktiviteter. Dessa lärare tog sig friheten att blanda studenterna för att öka deras möjlighet att få ta del av andras perspektiv. Deras upplevelse var att när studenter tvingades ha diskussioner och läraktiviteter med andra så minskade uppdelningen av studenterna även i andra sammanhang. Studenterna blandade sig mer själva när de fått stöd att göra det tidigare av lärarna.
Många diskussioner och tankar senare funderar jag över de studenter jag själv möter, och hur jag utformar de kurser jag ansvarar för. Jag vet ju inte vilken bakgrund mina studenter har, men jag måste förutsätta att de inte per automatik kan förstå eller prata ”akademiska” från start.

Här kan du läsa mer om BAME.
En intressant artikel om första generationens studenter i Sverige är Ivermark & Ambrose, 2021. 
Eller läs om hur studenter som inte passar in i normen upplever sin lärarutbildning i Åkersson, Just och Eriksson Barajas, 2022.