Tag: Didacticum

Vad känner du när du läser den här rubriken? Pulsen kanske ökar lite. Du spänner käkmusklerna och gör dig redo för att rada upp dina motbevis. Det är dags för en fajt.

Dina studenter reagerar på samma sätt. De blir arga, ledsna och förtvivlade när de får reda på att de har fel. En del kommer högljutt försöka övertyga dig att rätta upp någon tentafråga. En del lommar hem med svansen mellan benen. Den gemensamma nämnaren är att deras hjärna gått baklås och att inget konstruktivt lärande kan äga rum på en bra stund.

Som examinatorer måste vi förstås tala om när studenterna inte uppnått lärandemålen, men det finns många sätt att göra det på. Vår uppgift är att ge framåtsyftande återkoppling. Den ska på samma gång sakligt och tydligt upplysa studenten om brister i prestationer, samtidigt som den undviker att skapa känslor av otillräcklighet, ilska eller missmod.

Måste vi som lärare känna ett ansvar för studenternas känslor? Nja, vi kanske inte behöver dra det så långt. Istället kan vi konstatera att vid formativ bedömning är återkopplingens karaktär avgörande för i vilken grad ett framtida lärande kommer äga rum. Och det kanske inte är främst den skriftliga återkopplingen som leder till känslostormar, utan den muntliga.

Så nästa gång du svarar på en fråga under föreläsningen, när du kommenterar ett inlägg på seminariet eller när du ger återkoppling under en laboration – fundera över hur din formulering kommer att landa. Kommer den att låsa ner eller öppna upp för lärande?

Den 15 mars 2023 anordnar Didacticum Pedagogikdagen på Linköpings universitet, i år med temat Bildning i en föränderlig tid.

Du som arbetar på Linköpings universitet har möjlighet att bidra till programmet. Ditt bidrag ska vara i form av en presentation eller en workshop som kan genomföras på 20, 30 eller 40 minuter. Du får även möjlighet att dela material som deltagarna kan ta del av före Pedagogikdagen t.ex. en inspelad video, en podd eller en artikel.

Sista dag för anmälan är den 20 januari. Inskickade bidrag bedöms av en programgrupp och accepterade bidrag kommer att meddelas 6 februari 2023.

Gå till LiU:s intranät Liunet för att anmäla ditt bidrag

 

Vi har ju alla tagit oss igenom en lång rad digitala möten de senaste åren. Numera är de inte lika påtvingade, utan det finns i viss mån möjlighet att välja. Och det är slående hur olika folk kan resonera inför detta. Upplevelsen av ett digitalt möte beror så mycket på vad man jämför med.

Det digitala mötet kan ses som en nödlösning, ett surrogat, en billig kopia. Något som vi tar till när det verkligen inte går att genomföra mötet “på riktigt”, men påföljden att det blir mycket sämre. Vi fokuserar då enbart på det som vi inte får, det som vi inte kan.

Men det digitala mötet kan också ses som en räddare i nöden, något som möjliggör, som löser upp knutar. Vi fokuserar då på det vi faktiskt får, det vi faktiskt kan.

Jag ser framför mig en skala som på något sätt uttrycker i vilken grad vi har möjlighet att interagera. Det digitala mötet hamnar då någonstans i mitten. Vi kan stå där i mitten av skalan och bittert skåda bort mot den ände av skalan där fysiska träffar finns, med allt vad det möjliggör. Men vi kan lika gärna stå på precis samma plats och spana mot den andra änden av skalan, där vi inte hade möjlighet att ses överhuvudtaget.

Det finns redan tusen analyser av digitala möten, distansundervisning och “det nya normala”, så låt mig gärna späda ut detta med ytterligare en analys kring olika sätt att förhålla sig till digitala möten.

På pluskontot kan vi bokföra följande:

• Livspusslet: Jag kan vara med trots att jag är lite snorig, vårdar sjukt barn, måste ta emot hantverkare, är på resande fot, etc.
• Miljön: Jag kan ta del av åtminstone delar av den internationella konferensen, projektmötet, studiebesöket etc utan att behöva flyga runt halva jorden.
• Sammanhållningen: Vi kan knyta geografiskt skilda enheter närmare varandra (t.ex. olika campus).
• Personligheten: Jag kommer bättre till min rätt när jag har högre kontroll över min miljö, kan koppla bort mig tillfälligt, kommunicera via chatt, etc.
• Integrerade digitala möjligheter: digital whiteboard, omröstningar, chatt som en backchannel, breakout rooms, dela skärm, etc.

På minuskontot kan vi skriva upp följande:

• Socialiseringen: Jag förlorar mycket av den sociala dimensionen. Det är svårt att nå samma gruppkänsla, särskilt när en del stänger av kameran så att man talar för svarta rutor.
• Kognitiv belastning: Det tar extra energi att hålla fokus på skärmen och det krävs mer explicit överlämning i samtal. Dessutom krävs en viss teknisk träning, även om många nu är mer vana än förr.
• Personligheteten: Jag kommer inte till min rätt i ett digitalt möte där jag inte kan komma till tals på samma sätt som vanligt, använda gester, etc. Och jag blir nervös av att använda tekniken.
• Tekniska begränsningar: Alla kanske inte har tillräckligt bra utrustning eller uppkoppling. Ljudet kan hacka och bilden kan flimra.

Hur tänker du? Är digitala möten ett substitut eller en självklarhet?

Jag gissar att ni alla har hört en massa olika uppmaningar kring era lösenord och hur ni bäst ska skydda era konton. I takt med det ökade säkerhetshotet seglar det runt lite blandad information och jag tänkte att jag skulle bringa lite klarhet i några påståenden som ni kan ha stött på i etern, och tipsa er om hur ni på enklast möjliga sätt kan göra er lite säkrare, lite tryggare och framför allt, minska belastningen på ert eget minne så att ni slipper post-itlappar, anteckningar i mobilen och andra osäkra sätt att komma ihåg lösenord på.

Ditt lösenord ska vara minst X tecken långt!
Det här är vanliga krav från olika webbsidor och det handlar om att långa lösenord tar längre tid att knäcka. Ju längre ett lösenord är, desto svårare är det att gissa det genom att slumpmässigt mata fram alla alternativ som finns. Om du jämför alla alternativ som finns på ett lösenord som innehåller tre tecken och ett lösenord som innehåller trettio tecken så förstår du skillnaden. Därför rekommenderas generellt långa lösenord. En bra sak, alltså!

Ditt lösenord behöver innehålla minst en siffra, två specialtecken och referenser till tre latinska filosofer!
Specialtecken som siffror och symboler (%^&?) lägger till ytterligare mer saker att gissa på, men det är faktiskt ännu mer effektivt att bara lägga på fler tecken istället för att lägga in specialtecken. Specialtecken kan du alltså skippa om du lägger till fler tecken istället. Dessa kan nämligen göra det svårare att memorera lösenordet, om du behöver göra det.

Du ska inte återanvända lösenord på olika sidor!
Nej, det ska du icke. Om du använder samma lösenord på flera sidor, och speciellt samma lösenord/e-postadress-kombination, och en av sidorna läcker ut användaruppgifter, så kan någon komma över dina uppgifter på flera sidor. Det kanske inte är exakt och precis hela världen om det är dina uppgifter på tre små fristående internetforum, men det blir väldigt mycket allvarligare om det är din e-post, ditt coop-konto och ditt facebookkonto.

Du ska byta dina lösenord minst Y gånger om året!
Nej, det är faktiskt onödigt! Lösenord ska bytas när lösenord har komprometterats, det vill säga när du misstänker att någon kan ha kommit över det. Du bör också byta lösenord om sidan du använder har haft en dokumenterad läcka, även om du inte förefaller vara drabbad. Om du är tvungen att byta lösenord med en viss periodicitet ökar risken för att du kommer att välja lösenord enligt någon algoritm som “januarilösenord”, “februarilösenord” och så vidare.

Sammanfattning
Det du behöver är alltså separata, starka, långa lösenord, som kan bestå av vanliga bokstäver. Dessa byts om någon har kommit över dem. Men hur i all världen ska du kunna komma ihåg alla separata lösenord för alla de olika tjänster vi använder idag? Svaret är: Det behöver du inte. Det finns hjälp.

Jag har cirka 250 lösenord till cirka 250 tjänster online och jag kan två av dem utantill. Det ena är lösenordet till mitt LiU-ID för att jag skriver in det i min dator fyra gånger om dagen, och det andra är lösenordet till min lösenordshanterare. Båda är långa fraser, som tar en liten stund att skriva in, men som därmed är svåra att knäcka men lätta att komma ihåg. Resten av lösenorden är framslumpade av min lösenordshanterare och lagrade i densamma, och kan tas fram därifrån när jag behöver dem. Det är exakt så smidigt som det låter, faktiskt, och jag kan inte rekommendera det tillräckligt! Skaffa en lösenordshanterare, tacka mig senare.

IT-avdelningen har en artikel om lösenordshanterare på Intranätet för den som vill läsa mer och se vad som rekommenderas.

Jag tycker att det är lite spännande att fundera över vad det innebär att “göra akademi”. Vilka beteenden är det vi har lärt oss att upprepa för att passa in? Vilka ord är det vi ska säga för att få godkänt i vilka sammanhang? Vilka studier är viktiga att referera till just nu och vad är passé? En hel del av det här innebär förstås att vi fostras in i och lär oss en massa bra saker, som forskningsetik, kritiskt tänkande och referenshantering. Men det innebär också, i just akademins fall, att vi blir väldigt dåliga på att hantera PowerPoint. Eller Keynote. Eller Google Slides.

Slut dina ögon och tänk på nästan alla presentationer du någonsin har varit på inom högre utbildning. Det kan vara en föreläsning som student. Det kan vara en students exjobbspresentation. Det kan vara ett konferensbidrag. Det kan vara en presentation av en verksamhet på ett möte. Det kan vara i princip vad som helst som försiggår inom universitetens digitala eller fysiska väggar, för oavsett nivå så har de en slående likhet:

Presentationsmaterial är framför allt ett textuellt medium på universitetet. Större delen av presentationsmaterialet består av rubriker och punktlistor, eller möjligen text som inte är strukturerad i en lista utan i kortare stycken. Den som skapade presentationen skrev förmodligen först rubrikerna och beslutade därmed att allt om den rubriken ska rymmas där, så det är ofta mycket text som samsas om utrymmet på en begränsad yta.

Vi är vana vid att producera text inom akademin. Vi skriver PM. Papers. Reflektionsuppgifter. Uppgifter. Uppsatser. Arbeten. Avhandlingar. Artiklar. Det textuella mediet känns tryggt och välbekant och om vi då möts av en PowerPointmall som uppmuntrar till rubriker och punktlistor så är det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

2011 började jag föreläsa för studenter om presentationsteknik, som ett inslag på retorikkurser. Det var ett enkelt föredrag som gav några schyssta hållpunkter för att inte orsaka det vi kallar för Death by Powerpoint: väggen av text i en punktlista som lika gärna kunde vara presentatörens manus. Eller för den delen lika gärna kunde ersätta presentatören. Det här har sedemera i 11 år varit min käpphäst: Vad tillför du till situationen om du bara läser vad som står på väggen bakom dig?

Vi kan diskutera huruvida det hjälper studenterna att få två modaliteter serverade samtidigt, både text och ljud. Min ståndpunkt är dock att om du presenterar både text och ljud samtidigt för personer som har synskärpa nog att kunna läsa på skärmen, så kommer de att läsa på skärmen, och medan de läser på skärmen så kommer de inte att ta in vad du säger. I valet mellan två sinnesintryck vinner synen för personer som kan se och kan läsa. Det här gäller dock bara för text! Om ditt presentationsmaterial har en representation av det du säger, men med bilder eller illustrationer, så kommer det tvärtom stötta studentens lärande eftersom modaliteterna är så olika att de inte strider om samma processningsutrymme.

Vi kan också diskutera huruvida det är studenterna till gagn att de har ett skrivet material att skriva av under föreläsningen. Där kan jag rösta för att du istället skapar en övning där studenterna ska läsa och sammanfatta information du ger dem. Det är nämligen ett utmärkt sätt att lära sig, att få en stor mängd information och sammanfatta den till hanterbar storlek. Det är dock inte vad som numera sker i klassrum i och med det digitala intåget. Nu kan studenterna skriva fort nog på tangentbord för att kunna skriva av precis vad som står, och då uteblir bearbetningen som blev vid handskrivning som gick långsammare och därför krävde att studenten anpassade vad hen valde att skriva ner.

Vad menar jag att ett presentationsmaterial ska bestå av, då? Jo, jag vill att det ska bestå av följande:

• Namn och begrepp som är svåra att stava, samt årtal
• Relevant grafiskt material som knyter an till det du pratar om (bilder, illustrationer, foton, grafer…)

Ett presentationsmaterial ska inte klara sig utan dig. Om ditt material berättar allt så kan du skicka det direkt till studenterna, skippa presentationen och lägga in en frågestund, en övning, ett seminarium eller något annat praktiskt moment där studenterna kan bearbeta informationen. Om du vill hålla en presentation, så se till att ditt material är en bakgrundskör. Den förstärker dig, lyfter fram viktiga toner, men tar inte över.