Tag: digital arbetsmiljö

Posted on

Tiden sätter sina spår

När jag gick i grundskolan hade jag en elevkalender. Jag minns inte om det var något som vi fick av skolan eller om jag köpte den själv. Varje uppslag motsvarande en vecka och det övre hörnet var perforerat så att man kunde riva av det. På så sätt hittade man snabbt aktuell vecka. På den tiden hade vi fasta veckoscheman i skolan. Det var alltid svenska på tisdag eftermiddag, så på sätt och vis behövdes kanske inte kalendern. Men jag använde den ändå och noterade friluftsdagar, pianolektioner och allt möjligt annat. Senare uppgraderade jag till en filofax. Jag minns inte om det var på gymnasiet eller när jag börjat på universitetet. Varje år fick man köpa en ny inlaga. Layouten var densamma, med en vecka per uppslag, men utrymmet att anteckna var lite större. Under några år delade teknologkåren ut gratis inlagor där årets alla fester var förtryckta, så att ingen skulle missa dem. Filofaxen följde sedan med mig när jag började jobba, och då hade jag ännu mer nytta av den. Och nu betalade jobbet den nya inlagan genom avdelningens årliga kalenderbeställning frampå senhösten.

Jag bar med mig min filofax överallt, till alla möten, även på fritiden. Veckouppslaget blev min sinnebild för vad som skulle hända, strukturen som låg bakom hela mitt liv. Måndag till onsdag var på vänstersidan. När det blev torsdag kändes det nästan fysiskt i kroppen att ögat flyttats till högersidan. För varje dag fanns numrerade rader för timmarna 8-17. Till höger om det fanns utrymme för att skriva upp allmänna saker att komma ihåg. Efter arkeologiska utgrävningar på vinden kan jag konstatera att jag använde papperskalender fram till och med hösten 2010. Efter det finns inga fysiska spår längre.

Då kändes det som att jag var sist i världen med att börja använda en digital kalender, men fördelarna övervägde. Det gick att importera schemat, så att jag alltid hade koll på min undervisning. Det blev också lättare att ändra. Jag behövde inte stryka över eller försöka sudda med det där suddet i andra änden av pennan som aldrig funkade. Framför allt blev det mycket enklare att boka möten med kollegor. Jag kunde skicka en mötesinbjudan som verkade passa in i kollegornas kalendrar och de kunde tacka ja eller nej. Dessutom gick det ju att ha flera kalendrar, i olika system, som synkade med varandra. Fritiden, familjen och föreningen kunde ha var sin kalender som snyggt kunde visas överlappande.

Så varför använder inte alla digitala kalendrar?

Jag har försökt föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade föreslagit att jag skulle byta till en digital kalender runt 2005. Hur hade jag argumenterat? Vid det laget hade jag använt papperskalendrar för att organisera min tid i säkert tjugo år. Kalendern var mitt liv, mitt hem, min fasta punkt i tillvaron. Den gav mig en känsla av trygghet och säkerhet. Jag hade en väl etablerad vana att kolla i den hela tiden, och att hålla den uppdaterad. För min inre syn kunde jag se veckans uppslag och omedelbart få en känsla för om det skulle bli en lätt eller jobbig vecka.

När jag slutligen bytte till en digital kalender tog det lång tid att komma in i nya tankebanor. Det var som att flytta. Du vet säkert hur det är. Man är tvungen att packa ihop allt, och sedan packa upp det igen på det nya stället. Och det kan ta lång tid innan det känns som hemma, innan man har bott in sig. Kroppen måste lära sig att svänga åt ett annat håll på väg till och från jobbet. Autopiloten måste programmeras om.

Det som jag tar med mig från denna introspektion, inför mitt arbete med att utveckla lärares pedagogisk kompetens, är följande: Om man känner en önskan att tvinga andra att använda samma system som en själv bör man fundera både en och två gånger på om det är en bra idé. Även om man tror sig veta att deras liv skulle kunna bli bättre på något sätt. Tidpunkten och förutsättningarna behöver vara de rätta. Och framför allt behöver man utrusta sig med ödmjukhet och tålamod.

Posted on

Bortom ChatGPT

När ChatGPT släpptes för några få månader sedan blev det snabbt viralt. Sedan dess har alla sprungit runt som skållade råttor och självutnämnda experter har slagits om att formulera sin egen hot take på fenomenet. Men kanske har ChatGPT fått oproportionerligt mycket fokus, för det finns många fler typer av så kallad generativ AI. Det är alltså system som kan generera texter, bilder, filmer, programkod eller något annat. De bygger på modeller som har tränats på mycket stora datamängder. Vi som använder dessa generativa system måste ge dem något att starta med. Vi kanske ställer en fråga eller skickar in en fil. Denna startpunkt kallas prompt och när vi försöker formulera rätt fråga för att nå dit vi vill ägnar vi oss åt prompt engineering.

Det finns många exempel på tjänster som kan stödja textproduktion. Ett sådan är Wordtune. Här kan du klistra in din text och få hjälp med att göra den mer eller mindre formell, längre eller kortare. Du kan även be Wordtune betona en särskild punkt, ge exempel, skapa motargument, definiera ett begrepp eller skapa ett skämt. I nedanstående exempel har jag klistrat in en text från LiU:s engelska webbsidor och bett Wordtune att göra texten mindre formell.

Ett annat exempel är Grammarly, en tjänst som funnits i många år. I grunden hjälper Grammarly till med stavnings- och grammatikkontroller, ungefär som i Word, men den kan också hjälpa till att föreslå stilmässiga förbättringar och formatera referenser. För närvarande finns inte så mycket generativ AI i Grammarly, men de lovar, som många andra, att det snart kommer AI också. I det här exemplet har jag klistrat in samma text som ovan. Grammarly tycker att den är very clear, very engaging och just right. Däremot gillar den inte den brittiska stavningen, och det kan jag hålla med om.

När det gäller att producera copy, alltså de reklamtexter som finns på webbsidor, i sociala medier, i e-postutskick och fortfarande även i tryckt form, så finns det förstås många tjänster som kan hjälpa dig. Du kan vända dig till Jasper.ai, Copy.ai, text.cortex eller Writerly. Och om du vill kontrollera om en text är producerad av en AI kan du använda konkurrenten Originality.ai som noga deklarerar att de inte riktar sig till akademiker. I exemplet nedan har jag använt Writesonic. Den har fått samma text från LiU:s webb, men jag har bett den att skriva en lite djärvare och mer futuristisk version.

Den lyckas ju faktiskt spotta ur sig ganska tjusiga saker. Det kanske inte är så mycket substans, men det låter fint. Och det är ju det som är poängen med reklamtexter.

At LiU, we embrace the spirit of innovation and are determined to continue driving forward the future of research and education. Come and join us on our journey of discovery.

At Linköping University, we invite you to explore the boundaries of knowledge and create the future.

Framtidens digitala verktyg är allt annat än passiva. De sitter inte och väntar på att vi ska plocka upp dem, utan agerar själva. Vi kan diskutera med dem och skapa tillsammans. Och en mycket intressant nyhet släpptes helt nyligen: Microsoft 365 Copilot. Du får en digital assistent, en medkreatör, som kollar över axeln på allt du producerar i form av texter, bilder, presentationer och liknande. Den lär sig din stil, den gissar vart du är på väg och den gör grovjobbet åt dig.

Våra studenter kommer, både under studietiden och senare under hela arbetslivet, att producera olika typer av media. Grundläggande kunskaper i att hantera såväl språk som tekniska verktyg brukar vi förutsätta att studenterna har med sig från grundskolan och gymnasiet, så varför ska vi inom högre utbildning bry oss? Är detta mer än en praktisk fråga? Jag skulle vilja påstå att marken skakar under våra fötter, igen. Under pandemin tvingades vi att backa tillbaka till grundläggande frågor om vad vi håller på med. Vad är god undervisning? Vad är rättssäker examination? På samma sätt måste vi nu, i ljuset av de AI-verktyg som finns tillgängliga, ställa oss en del tuffa frågor:

  • Vad innebär det att skapa? Är en text som enbart är producerad av en människa mer äkta, mer sann, mer värd än en text som producerats tillsammans av en människa och ett AI-verktyg?
  • Vilka lärandemål är möjliga att verifiera genom samskapade mediaproduktioner? Om vi bedömer inlämnade texter på samma sätt som vi gjort hittills, bedömer vi då inte egentligen AI-verktyget snarare än studenten?

Det här är svåra frågor som inte har några enkla och tydliga svar. Och eftersom allt det här är nytt finns det inga experter att fråga. Vi behöver helt enkelt diskutera igenom frågorna tillsammans.

Och så en tråkig statlig brasklapp: Dessa exempel på tjänster visas upp för att illustrera vad som finns där ute. Det här inlägget ska inte på något sätt tolkas som en uppmaning att använda dem. Ingen av dem är godkända molntjänster vid LiU. All användning sker på egen risk.

Posted on

Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten
Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.

Posted on

Hybridarbetsplatsen – hur kommer den se ut?

collage olika arbetsplatser
Hybridarbetsplatsen – människan, tekniken och platsen

 

Ett begrepp som ligger nära det som är kopplat till utbildningsbegreppet hyflex (hybrid-flexible) är det som rör den faktiska arbetsplatsen. Platsen där du som medarbetare förväntas utföra dina arbetsuppgifter – oavsett om det är studier, undervisning, administration eller samarbeten med andra medarbetare. Det har innan pandemin pratats om flexibilitet i samma andetag som arbetsplats, men det begrepp som tagit över alltmer i diskussionerna om framtidens arbetsplats är hybridarbetsplatsen (hybrid workplace). Möjligheten att arbeta hemifrån i kombination med någon typ av kontorsmiljö – men frågan är hur vi utformar detta på ett hållbart sätt?

För egen del har inställningen till hemmakontoret förändrats över tid. I början var det relativt enkelt – alla med möjlighet skulle jobba hemifrån. Det var svårt att tänka sig vad det där maratonloppet Tegnell pratade om skulle innebära tidsmässigt och nej – 18 månader hade jag inte riktigt kunnat greppa om den tidsangivelsen kommunicerats från början. Nu har direktiven börjat luckras upp, det finns mer utrymme för olika lösningar – men det ställer också högre krav på ledarskap, samarbete och medarbetarskap. Trots en rätt etablerad it-verktygslåda som är gemensam på LiU har vi på gruppnivå löst våra arbetsuppgifter på olika sätt. Vi är präglade av så många olika arbetskulturer och rutiner. Alla har inte en självklar mängdträning i verktygen, alla har inte stannat upp och funderat över vad vi tar med oss in i nästa fas – fokus för en del är snarare att gå tillbaka till det normala. Vad nu det är? Det har inte heller varit självklart hur en ska skapa en tydlig vi-känsla digitalt, det där viktiga sociala fluffet som behövs för att skapa en känsla av sammanhang som är viktigt för ens motivation.

En varsam tillbakagång

Vad ska vi tänka på inför övergången till hybridarbetsplatsen? Mitt första tips är att stötta de sociala processerna – oavsett om det sker digitalt eller på en fysisk plats – med en successiv, något varsam tillbakagång. Jag ska erkänna att hemmakontoret gjort åtminstone mig mer än lovligt ringrostig på det där med mellanmänsklig kommunikation, när det inte är en skärm emellan.

18 månaders kompensation för detta har satt sina spår:

Hjälp en människa! Är det 2 meters avstånd?…Oj, va, talar jag för högt…snabbt?  Har hen en UNDERKROPP också?

JA, äntligen en människa, men hur…småpratar man? Nu har jag stirrat lite väl intensivt på min kollega en stund och fasen vad gör en egentligen med sina händer nu när handrörelserna syns?

…kanske att mjukisbyxorna jag tog på mig idag är lite väl sladdriga, när nu andra får se dem?

Hemmakontoret har skapat nya (o)vanor och vi behöver ha lite extra tålamod med varandra när detta krockar. Just detta är väl förhoppningsvis en övergående fas, men behöver hanteras för att förebygga den friktion som ändå kommer av förväntningarna som byggts upp. Förväntningar som kommer från både dem som blomstrat och dem som vissnat under den här perioden. Nu är frågorna många kring hur det ska bli framöver och hur det ska bli bra både för medarbetare, ledare, arbetsgivare. Och hur vi gör nu kommer vara avgörande för dem som ska förse våra arbetsplatser med teknik, inredning, lokaler, se över arbetsmiljön m.m.

Vad behövs för att det ska bli så bra som möjligt?

Några inledande tankar att börja med och diskutera med andra.

  • Utgå inte från att på plats är den rådande normen – det är mer sannolikt att hybrid blir norm för utveckling av arbetsuppgifter, aktiviteter och samarbetsformer framöver. Och fundera över vad platsen kan innebära – kan det vara utomhus? I promenadformat?
  • Oavsett var en medarbetare befinner sig behövs kontinuerliga sociala aktiviteter för att skapa en tydlig vi-känsla. En hybrid-afterwork? En helt digital fika? Brädspelskväll på plats?
  • Grundläggande it-utrustning i hemmet och i den kontorsmiljö medarbetaren förväntas närvara i under majoriteten av sin arbetstid.
  • Självledarskap och struktur – förmågan till detta har verkligen satts på prov och det kan vara nyttigt att sätta ord på hur detta funkar på teamnivå för att skapa ökad förståelse och tillit till varandra även framöver. En av de svåraste delarna (som jag upplever det) är att ha ett gott självledarskap i det som rör mitt eget mående – jag blir lätt stillasittande, ingen annan än jag själv blir ju drabbad. Teamets diskussioner om självledarskap och struktur kan vara hjälp till dem som känner sig osäkra och kan behöva stöd i att utveckla detta ännu mer.
  • Samarbeta – men inte bara live via ett synkront möte, det finns fortfarande en hårt rotad möteskultur som vi nu bara flyttat rakt ut på nätet. Vad är syftet med möten och hur kan vi göra dem konstruktiva och meningsfulla? Hur skapar vi ett bra asynkront samarbetsklimat?
  • Inkludering – i vilka konstellationer förväntas medarbetare delta och i vilka format blir det bäst uppslutning? Det har varit intressant att se hur en del konferenser och nätverk har blivit mer tillgängliga och därmed mer heterogena i sin sammansättning. Fler röster har en chans att komma till tals – både nationellt och internationellt. Det kan vara bra att ha i åtanke när det är möten med personer från olika verksamheter.

Att utgå från dessa punkter och samtidigt se över arbetsuppgifternas karaktär ger ett bättre utgångsläge för ett medarbetardrivet samtal kring framtidens arbetsplats. Tech-industrin hoppar jämfota av glädje över alla möjligheter till tekniska lösningar – men det är enklare att se möjligheterna med tekniken om grunderna kring medarbetarskap, samarbete och ledarskap är hyfsat diskuterade först.

Mina tankar har väckts och stimulerats till reflektion ur följande källor:

KI:s portal och rapport om Hybridarbetsplatsen

How to navigate the postpandemic workplace https://www.nytimes.com/2021/04/24/business/dealbook/hybrid-workplace-guide.html

Bättre möten – finns en bra serie med filmer och metodmaterial: https://battremoten.suntarbetsliv.se/

Digi-ronden (digital arbetsmiljö) https://www.youtube.com/playlist?list=PLrRTihd39h0okZnNLYReLIBxjDbNqXM8c

Bilder ur collaget: ConvertKit, Maxime och Leon via Unsplash