NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?
Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.
Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?
Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).
Hybridarbetsplatsen – människan, tekniken och platsen
Ett begrepp som ligger nära det som är kopplat till utbildningsbegreppet hyflex (hybrid-flexible) är det som rör den faktiska arbetsplatsen. Platsen där du som medarbetare förväntas utföra dina arbetsuppgifter – oavsett om det är studier, undervisning, administration eller samarbeten med andra medarbetare. Det har innan pandemin pratats om flexibilitet i samma andetag som arbetsplats, men det begrepp som tagit över alltmer i diskussionerna om framtidens arbetsplats är hybridarbetsplatsen (hybrid workplace). Möjligheten att arbeta hemifrån i kombination med någon typ av kontorsmiljö – men frågan är hur vi utformar detta på ett hållbart sätt?
För egen del har inställningen till hemmakontoret förändrats över tid. I början var det relativt enkelt – alla med möjlighet skulle jobba hemifrån. Det var svårt att tänka sig vad det där maratonloppet Tegnell pratade om skulle innebära tidsmässigt och nej – 18 månader hade jag inte riktigt kunnat greppa om den tidsangivelsen kommunicerats från början. Nu har direktiven börjat luckras upp, det finns mer utrymme för olika lösningar – men det ställer också högre krav på ledarskap, samarbete och medarbetarskap. Trots en rätt etablerad it-verktygslåda som är gemensam på LiU har vi på gruppnivå löst våra arbetsuppgifter på olika sätt. Vi är präglade av så många olika arbetskulturer och rutiner. Alla har inte en självklar mängdträning i verktygen, alla har inte stannat upp och funderat över vad vi tar med oss in i nästa fas – fokus för en del är snarare att gå tillbaka till det normala. Vad nu det är? Det har inte heller varit självklart hur en ska skapa en tydlig vi-känsla digitalt, det där viktiga sociala fluffet som behövs för att skapa en känsla av sammanhang som är viktigt för ens motivation.
En varsam tillbakagång
Vad ska vi tänka på inför övergången till hybridarbetsplatsen? Mitt första tips är att stötta de sociala processerna – oavsett om det sker digitalt eller på en fysisk plats – med en successiv, något varsam tillbakagång. Jag ska erkänna att hemmakontoret gjort åtminstone mig mer än lovligt ringrostig på det där med mellanmänsklig kommunikation, när det inte är en skärm emellan.
18 månaders kompensation för detta har satt sina spår:
Hjälp en människa! Är det 2 meters avstånd?…Oj, va, talar jag för högt…snabbt? Har hen en UNDERKROPP också?
JA, äntligen en människa, men hur…småpratar man? Nu har jag stirrat lite väl intensivt på min kollega en stund och fasen vad gör en egentligen med sina händer nu när handrörelserna syns?
…kanske att mjukisbyxorna jag tog på mig idag är lite väl sladdriga, när nu andra får se dem?
Hemmakontoret har skapat nya (o)vanor och vi behöver ha lite extra tålamod med varandra när detta krockar. Just detta är väl förhoppningsvis en övergående fas, men behöver hanteras för att förebygga den friktion som ändå kommer av förväntningarna som byggts upp. Förväntningar som kommer från både dem som blomstrat och dem som vissnat under den här perioden. Nu är frågorna många kring hur det ska bli framöver och hur det ska bli bra både för medarbetare, ledare, arbetsgivare. Och hur vi gör nu kommer vara avgörande för dem som ska förse våra arbetsplatser med teknik, inredning, lokaler, se över arbetsmiljön m.m.
Vad behövs för att det ska bli så bra som möjligt?
Några inledande tankar att börja med och diskutera med andra.
Utgå inte från att på plats är den rådande normen – det är mer sannolikt att hybrid blir norm för utveckling av arbetsuppgifter, aktiviteter och samarbetsformer framöver. Och fundera över vad platsen kan innebära – kan det vara utomhus? I promenadformat?
Oavsett var en medarbetare befinner sig behövs kontinuerliga sociala aktiviteter för att skapa en tydlig vi-känsla. En hybrid-afterwork? En helt digital fika? Brädspelskväll på plats?
Grundläggande it-utrustning i hemmet och i den kontorsmiljö medarbetaren förväntas närvara i under majoriteten av sin arbetstid.
Självledarskap och struktur – förmågan till detta har verkligen satts på prov och det kan vara nyttigt att sätta ord på hur detta funkar på teamnivå för att skapa ökad förståelse och tillit till varandra även framöver. En av de svåraste delarna (som jag upplever det) är att ha ett gott självledarskap i det som rör mitt eget mående – jag blir lätt stillasittande, ingen annan än jag själv blir ju drabbad. Teamets diskussioner om självledarskap och struktur kan vara hjälp till dem som känner sig osäkra och kan behöva stöd i att utveckla detta ännu mer.
Samarbeta – men inte bara live via ett synkront möte, det finns fortfarande en hårt rotad möteskultur som vi nu bara flyttat rakt ut på nätet. Vad är syftet med möten och hur kan vi göra dem konstruktiva och meningsfulla? Hur skapar vi ett bra asynkront samarbetsklimat?
Inkludering – i vilka konstellationer förväntas medarbetare delta och i vilka format blir det bäst uppslutning? Det har varit intressant att se hur en del konferenser och nätverk har blivit mer tillgängliga och därmed mer heterogena i sin sammansättning. Fler röster har en chans att komma till tals – både nationellt och internationellt. Det kan vara bra att ha i åtanke när det är möten med personer från olika verksamheter.
Att utgå från dessa punkter och samtidigt se över arbetsuppgifternas karaktär ger ett bättre utgångsläge för ett medarbetardrivet samtal kring framtidens arbetsplats. Tech-industrin hoppar jämfota av glädje över alla möjligheter till tekniska lösningar – men det är enklare att se möjligheterna med tekniken om grunderna kring medarbetarskap, samarbete och ledarskap är hyfsat diskuterade först.
Mina tankar har väckts och stimulerats till reflektion ur följande källor:
Allt det där som skulle bli, står och stampar otåligt i farstun. Just nu funderar jag mycket över de studenter som inte har hunnit bygga upp ett socialt sammanhang och där alla möjligheter att etablera sig som en social varelse i studentlivet släckts ner. Vi är nere på ett minimum av interaktion med andra – utomhus, med avstånd och via skärmar. Och har en inte en upparbetad gemenskap är det nu ännu svårare att skapa en ny.
Jag inledde mitt studentliv vid LiU som student på fristående kurs. En B-kurs, med minimalt schemalagd tid och ingen som helst fadderverksamhet för nya. Min ingång blev kurser via Studenthälsan i studieteknik, pluggtid på Stadsbiblioteket, fotokurs via Linslusen, en volontärutbildning via Röda Korset och så några artiklar i kårtidningen. Det kändes ändå rätt ensamt – men det fanns ett utbud och jag var tillräckligt motiverad att söka upp det på eget initiativ. Men tänk hur fattigt det skulle vara om allt detta sattes på vänt. Aktiviteterna gav mig en ram, en struktur och möjlighet att se när det var studietid och när det var fritid och även om det inte gav superdjupa sociala kontakter så var det ändå början till något. Några bekanta ansikten, någon att ta en fikapaus med. Det fanns ändå aktiviteter för alla – både introverta och extroverta, precis så som jag hade tänkt mig livet i en studentstad.
Vad har jag då – som undervisar vid ett universitet – för ansvar och samtidigt möjligheter att stötta och motivera till att hålla ut? Tröttheten är tydlig hos alla, men jag har ändå några tankar att skicka med – saker som en som lärare ändå kan nämna. För jag har familj, en it-infrastruktur som snabbt gav oss möjlighet att ställa om både undervisning och kontakten med kollegor till ett digitalt format och det ger mig en extra dimension av trygghet som många ändå saknar i detta läge.
Utöver de generella riktlinjerna kan du (på det sätt som passar dig och dina studenter bäst) berätta att:
Det är viktigt att skapa en daglig rutin, gå upp vid samma tid, vänd inte på dygnet och försök skilja på studietid och ledig tid även om det just nu sker i samma rum.
Motion – bygg gärna in stretch/rörelsepauser i långa undervisningspass, att sitta fokuserad i Zoom är krävande för både dig och dina studenter.
Uppmuntra studenterna till att hålla kontakten med varandra i det medium som passar – men försök att påminna om att inkludera alla om det blir i ett socialt medium som är utanför LiU:s it-infrastruktur.
Betona vikten av att upprätthålla och utveckla sociala kontakter på andra sätt än via fest och nöjesliv – men försök att undvika retoriken: SLUTA FESTA!
I mitt nästa blogginlägg ska jag gå igenom lite förslag på digitala aktiviteter som kan passa både studenter och kollegor.
Håll ut och hjälp det stöd som finns att nå ut till så många studenter som möjligt!
I begynnelsen var det chockdigitalisering. Den generella digitala kompetensen bland medarbetare vid LiU höjdes. Men vad hände sen?
Crossroads CC BY SA Carsten Tolkmit, Flickr
Likt otåliga barn vid en långresa är det lätt att tänka: Är vi framme snart? Vad kommer efter? Vad kommer vara det nya normala? Och det hybridläge som pågår just nu är inte det läge jag ser som en normalitet. Vi har inte kommit i mål än och framförallt har det inte funnits tid till reflektion och analys från dem som gör ett hästjobb för att skapa någon typ av struktur och rimlig terminsstart för alla dem som fått en utbildningsplats vid LiU och för dem som tillhör tidigare årskullar av studenter.
Det sades tidigt från Tegnell och co att det är bra att se utvecklingen i samhället just nu som ett maratonlopp. Det är något som kommer vara med oss länge till och just därför behöver vi arbeta så det är möjligt att hålla hela vägen också. Målet hägrar: slutet och förhoppningen om andrum och reflektion.
Risken som jag ser med ett alltför odefinierat hybridläge är att det kan förknippas med totalt gränslös syn på vad både studenter och undervisande personal förväntas mäkta med. Det blir för många “tänk om” att ta hänsyn till i sin kurs.
Tänk om 10 studenter har symtom och vill följa undervisningen hemma, 5 är riskgrupp och 10 är på plats på campus – ska jag ändå planera för campusträff eller ska det både gå att ta del av aktiviteten online och på plats, samtidigt? Och hur snabbt kan en ställa om från den ena typen av planering till den andra?
Tänk om en aktivitet på plats följs direkt av en online – då hinner väldigt få studenter åka hem och få igång den enhet som krävs för att få del av aktiviteten fullt ut? Om vi nu ska försöka förebygga trängsel är detta en logistisk komplikation.
Det som slår mig i det här osäkra läget är att det fortfarande finns ett antingen/eller-tänk där analogt ställs mot digitalt. Att vara på plats på campus har högre status än det som sker online. En föreläsning i en sal på campus är mer “på riktigt” än den online – istället för att se att helt plötsligt är det en annan typ av studenter som interagerar med föreläsaren. Vad händer när det ges möjlighet till både tal och chat-utrymme?
Min förhoppning är att den rätt kategoriska uppdelningen mest är ett uttryck för tidsbrist och att det någon gång ska finnas möjlighet till utvärdering och vidareutveckling. Jag tror att vi behöver investera i den typen av tid som till en början kanske innebär tid att testa, utveckla, pröva, misslyckas och pröva igen – tillsammans med kollegor. Den är svår att vaska fram, svår att definiera i ekonomiska kalkyler men kommer vara direkt avgörande för att vi ska kunna ta med oss vår nyvunna kunskapsbas på bred front inom digitalisering och skapa kurser där blandningen är så naturlig vad gäller digital och analog lärmiljö att det inte längre behövs ett e för att peka ut när något är av digital karaktär. E-lärande ska i framtiden vara just – lärande.
