Author: Linnea Björk Timm

Det här inlägget hakar delvis i föregående inlägg om chatten som de introvertas hämnd. Under pandemitiden har de flesta av oss i högre grad börjat använda videokonferensverktyg som Zoom och Teams för att hålla kontakten med kollegor, studenter och vänner. Det har gått förvånansvärt bra och jag imponeras av hur mycket lättare det varit än om det här hänt för tio år sedan med de verktyg vi hade då. I användandet har emellertid en frustration vuxit fram, kring användningen (eller icke-användningen) av video på deltagare i ett möte eller ett undervisningsmoment.

“Jag vill inte föreläsa för 50 svarta rutor!”

Från möteslednings- eller lärarperspektiv är det lätt att se den mörka skärmen som bristande interaktion. Den i det fysiska klassrummet så lättillgängliga visuella återkopplingen från studenterna uteblir när videobilderna stängs av i ett videokonferensverktyg. Sover du? Kokar du kaffe? Borstar du skorna? Hänger du med på vad som sägs? Behöver du en paus? I podcasten Tea for Teaching, avsnitt 189: Teaching with Zoom så diskuteras detta. Jag saknar dock perspektivet från någon som vuxit upp medan Internet var textbaserat och som lärt sig att interaktion kan ske på många sätt – som till exempel via chatt!

Det är lätt att falla för det alltid närvarande narrativet om den lata studenten; studenten som startar Zoom, startar en skärminspelning, stänger av sin videobild och går och lägger sig igen medan läraren får kämpa i sin ensamhet. Verkligheten är dock sällan så enkel, ens när den är så enkel. Varför deltar inte studenten på momentet? En student kanske är bakis, en annan är deprimerad och behöver sova extra mycket, en tredje känner inte att deltagandet är särskilt värdefullt när hen kan se föreläsningen i dubbel hastighet efteråt. Och alla dessa kan vi räcka ut en hand till och säga “Jag ser dig, jag förstår dig”. En empatisk inställning till våra älskade studenter är ett måste, speciellt när det kan kännas svårare att skapa relationer med all distans.

De studenter som verkar finnas bakom sina svarta rutor då? Ja, dessa studenter kanske är, precis som undertecknad, en liten smula skittrött på att se sig själv hela dagarna. Det är svårt att hålla fullt fokus på föreläsaren när en samtidigt ser sitt eget minspel i en liten ruta bredvid, och att kontrollera detta. Lägg därtill att studenten kan ha neuropsykiatriska funktionshinder som gör det ännu svårare att fokusera.

Det kan också vara stökigt i bakgrunden, antingen med prylar eller med andra människor eller husdjur som också befinner sig på samma (ofta lilla) yta och som kan störa i bakgrunden för övriga studenter. Studenten kanske pysslar med någonting samtidigt (går på promenad, stickar, sorterar tvätt) för att lättare fokusera på att lyssna, men vet inte om läraren skulle förstå det.

I Teaching with Zoom upplever jag att fokuset hamnar på att en avstängd videoström alltid indikerar inaktivitet, så till den grad att de föreslår att det bara är under enskilt arbete som kameran kan vara avstängd. Precis det vänder jag mig också emot. Jag kan inte tänka mig att dessa personer inte har aktiva underhållande gruppchattar med kollegor eller vänner? Där det ibland blir långa synkrona diskussioner av allt möjligt – interaktivt och aktivt så det förslår. Egentligen är det lite konstigt att vi i akademin kan vara så fokuserade på det skrivna ordet när det handlar om forsknings- eller kursredovisningar, men så fokuserade på visuellt och verbalt för diskussioner.

Som alltid handlar det i huvudsak om kommunikation och normsättande. Hur vill vi i den här gruppen ha det? Är det olika i olika typer av situationer? Hur kan vi jobba med andra typer av bekräftande återkoppling som att skriva kommentarer i chatten eller svara på en omröstning? Vill studenterna ha föreläsningar eller föredrar de andra typer av läraktiviteter? Om de vill ha föreläsningar, vill de ha dem synkront eller hellre inspelade?

Vi kanske ska testa att ha undervisning helt utan videomöten? Alastair Creelman föreslår flera tankeväckande lösningar i blogginlägget Teaching without video meetings.

Och rubriken då? Jo, det är ett citat ur ett nu klassiskt filmklipp där en simmande person filmas, med en kamera som troligtvis står på ett stativ, som simmar ur bild.

Från flera håll har jag hört att sociala medier kan vara en källa till prestationsångest. Handen på hjärtat, hur gärna publicerar vi våra misslyckanden, våra fula foton, den vidbrända frukostgröten eller dammråttorna under soffan? Personligen har jag inte så svårt för att se sociala medier som höjdpunkterna i någons liv, snarare än som en komplett bild, men de dagarna det känns som att det bara är du i hela världen som undviker att gå till köket för att diskberget äter upp din energi såväl som din själ så kan det vara skönt att se lite mera vardag. Vad sägs om gruppen Family living – the true story på Facebook?

I en tid av hemarbete får jag erkänna att glättiga texter om “det optimala hemmakontoret” eller “Så jobbar du effektivt från hemmakontoret” står mig upp i halsen. Råden om att klä sig rätt och designa sin arbetsmiljö har sin plats, men under den mörkaste tiden av året är huvudfokuset överlevnad, inte att pimpa sin skärm med peppiga citat. Då kan det vara skönt att se andras hemmakontor och inse att vi alla är i en ovan situation och försöker lösa den, så gott vi kan. Välkommen in på hemmmakontoret!

Kom också ihåg att det är du som bestämmer över dina sociala mediers flöden. Det finns flera steg av möjligheter för att kurera ett flöde som du blir glad av, snarare än trött. En bra grundtanke är att försöka att använda sociala medier för att skapa personliga relationer. Interagera med personer du tycker om, via chatt eller kommentarer. Försök att minska mängden passiv konsumtion och öka mängden aktiv interaktion. När du är trött och bara vill slöscrolla, se till att du har anpassat dina flöden med hjälp av nedanstående tips:

Facebooktips:

1. Får du upp inlägg från grupper du inte vill se i ditt flöde? Gå ur gruppen eller välj att sluta följa den.
2. Är det jobbigt glitterpositiva människor som skriver floskler på dina uppdateringar? Du kan välja att bara visa posterna för en del av dina vänner.
3. Gå med i grupper som gör dig glad, och interagera med inläggen där. Då kommer de att visas i ditt flöde i högre grad!
4. Innehåller ditt flöde tröttsamma människor som inte lyder coronaråden (min största pet peeve just nu)? Du kan ta bort dem som vänner, men om du vill vara lite mindre drastisk så kan du antingen dölja deras uppdateringar eller snooza dem i 30 dagar, tills det kommit nya råd.

Instagramtips:

1. Instagram är väldigt visuellt och lockar till sig en viss typ av inlägg. Använd det till din fördel och följ konton som tar fina bilder på söta katter! Då får du en liten serotoninpuff varje gång du scrollar förbi. Om katter inte är din grej, ersätt det med hundar, barn, eller fint julpynt.
2. Gå igenom vilka konton du följer. Är det mycket perfektion? Från personer du inte ens känner utan bara följer? Hat-följer du konton? Var lite kritisk och ta bort konton som inte antingen gör dig glad, eller innebär en personlig relation – eller allra helst båda delar.

När jag från början tänkte skriva det här inlägget så skulle det handla om möjligheterna med digital salsexamination. Men så ställdes världen på ände och nu sitter vi i distansläge och försöker navigera en ny tillvaro. I den nya tillvaron är inte längre salsexaminationen i fokus, eller alls relevant. All examination utan dispens ska bedrivas på distans, och det här betyder en stor transformation av examinationen som koncept i många fall.

Covid-19 har tvingat oss till stora omställningar både privat och i arbetslivet. Nyheter når oss dagligen om länder med utegångsförbud, med städer i karantän och om fler och fler dödsfall. Det är skrämmande, och ovant, och vi kan inte kontrollera händelseförloppet eller de omställningar som plötsligt är nödvändiga. De flesta känner sig lugnade av att ha kontroll, och söker därför den möjligheten i så många aspekter de kan.

Från flera håll hör vi nu önskemål om att kunna övervaka studenter som skriver hemtenta. Dels för att kontrollera att studenterna bara använder den kunskap som de har inlagrad i sitt eget huvud, såsom en salstenta hade sett ut, dels för att garantera att det är rätt person som skriver tentan. Förslagen på lösningar har varit många, såsom att använda Bank-ID eller andra signeringslösningar eller ha studenterna i ett Zoomrum när de skriver så att läraren ser att de jobbar.

Det finns dock många problem med de här tankarna kring att kontrollera examinationen. Det huvudsakliga problemet är att det invaggar dig som examinator i falsk trygghet. Kan du på de två bilderna nedan avgöra på vilken av dem jag sitter och skriver på tangentbordet, och på vilken jag har tagit fram min mobil och kollar upp ett svar?

Kort sagt är det generellt ganska lätt att kringgå övervakningen som student. Mitt exempel kräver ingen teknisk kompetens att tala om.

Vi kan gå ett steg längre och be studenterna att sätta upp en extra kamera som filmar både dem och deras arbetsyta. Då ökas komplexiteten väldigt mycket för både övervakare och för studenterna. Det blir också svårare för övervakaren att hålla koll på flera videoströmmar. Belastningen på nätet blir högre, och fler studenter kan få problem med uppkopplingen. Somliga universitet har valt att underkänna studenter som lämnar videorummet under tentan. I mina ögon betyder det att vi inte bara examinerar studenternas kunskaper utan också deras uppkoppling.

Eftersom vi är ett campusuniversitet till största del, så måste vi ta hänsyn till det när vi överväger olika moment i distansläge. Många studenter är vana vid att ha bra uppkoppling på campus och använder därför bara mobilens surfpott hemma. En del studenter har åkt hem-hem, vilket kan vara ett annat land med andra begränsningar, eller bara ute på landet. Det är stor skillnad på att söka till en distanskurs med onlinemoment, och att plötsligt hamna i distansläge på en campuskurs i nivå av förberedelse och förutsättningar. Till exempel Högskolan Dalarna använder videoövervakning av studenter på distanskurser, men där är studenterna införstådda i detta redan när de söker sin utbildning. Vi har en helt annan situation, på både student- och bemanningssidan. Våra tentamensvakter är vana vid tentamen i sal och har ingen utbildning för att hantera distansmoment.

Tänk också på att studenterna har samma distraktioner som du just nu. De har tvingats till en snabb omställning till distansläge, utan förvarning eller träning. De kan ha äldre eller sjuka släktingar eller vänner som de är oroliga för, och de påverkas precis som du av den sociala distansieringen. Det är svårt nog för dem att ställa om till en ny sorts examination, och det kommer att kraftigt försvåra deras situation att också begära att de ska koppla upp Zoom, ladda ner programvaror och scanna sina rum.

Vad ska vi göra istället?

När studenterna inte är i en examinationssituation så uppskattar vi när studenter hjälper varandra, använder kursböcker och anteckningar, samt söker på internet för att hitta lösningar på problem. Då kallar vi det kollaborativt lärande och ser det som ett utmärkt sätt att tillgodogöra sig kunskap. Om vi kan ta med oss den tanken in i examinationen så kanske fler dörrar kommer att öppna sig för hur vi kan arbeta med examination och bedömning. En gemensam nämnare är dock att det kräver viss tid att ställa om examinationen och de former av examination vi har att tillgå under ett distansläge kan kräva mer tid för rättning.

Det finns examinationer som är ganska lätta att ställa om till distansläge. Ganska många examinationer är av reflekterade essäkaraktär, där tillgång till faktaböcker eller kurskamrater inte är ett problem. Dessa kan ges som hemtentamen utan stora åtgärder, och kan använda Inlämningar i Lisam för att också få Urkundsgranskning på svaren.

Många examinationer är en blandning av reflekterande essä och kunskapskontroll av faktakunskaper. En idé kan vara att dela upp den här typen av examination och, som ovan, lämna ut essädelen som en hemtenta. Kunskapskontrollen av faktakunskaper kanske kan omvandlas till en kunskapsträning? Du kan till exempel sätta upp ett quiz i Lisam som studenterna måste svara alla rätt på ett visst antal gånger innan de får godkänt, med slumpmässig ordning på frågor och svar som självrättas. Studenterna kan kolla upp svaren varje gång, men upprepningen i sig driver inlärningen av kunskaperna och kräver väldigt liten ansträngning från dig gällande rättning.

Somliga examinationer är tänkta att testa studenters färdigheter. Färdigheten kan vara att skriva programkod, att skapa ett textilt konstverk eller att leda en lektion i NO. Här kan det krävas en hel del uppfinningsrikedom för att översätta det till ett digitalt format, men några förslag som vi kan ge är:

• Låt studenterna spela in en instruktionsfilm där de förklarar hur de har skapat kod för ett visst program.
• Låt studenterna dokumentera processen att ta fram det textila hantverket och sammanställa till en berättelse.
• Låt studenterna arbeta med distansverktyg som Zoom och Teams för att hålla sin lektion, kanske för kurskamrater. Det är också ett sätt att förbereda studenterna för att all undervisning inte sker fysiskt i ett klassrum.