Titta på filmen nedan, som visar en fejkad nidbild av en dialog mellan en student och en lärare. Identifiera och beskriv tre problem/förbättringsområden i samtalet. Relatera till relevant litteratur. (6p)
Lucka 14: Att äga rum och ta plats
Ibland när vi talar om lärande blir det lätt lite högtravande och abstrakt. Vi fokuserar mycket på vad som händer inne i studenternas huvud eller vad som händer mellan deltagarna i gruppen. Det är förstås viktigt, men lärande är inte bara kognitivt och socialt, det är också många gånger synnerligen konkret och handfast. Och även djupt intellektuella seminarier måste äga rum i en fysisk verklighet där stolarna ibland är hårda, där ventilationen ibland är sisådär och där decembersolen ibland lyser rakt in i ögonen.
Lärandemiljön är en ofta förbisedd faktor, men det är samtidigt ett växande forskningsfält. Lite förenklat kan man säga att lärandemiljön utgörs av den fysiska miljön, den digitala tekniken och den läraktivitet som läraren väljer att arrangera – och inte minst samverkan mellan alla dessa faktorer. Man kan också se lärandemiljön som relationen mellan rum och plats. Rummet är den fysiska byggnaden och platsen är det som uppstår när människor fyller rummet med mening.
Detta och mycket annat går att läsa i en rykande färsk forskningsöversikt Framtidens lärandemiljöer som de två högskolepedagogiska forskarna Marie Leijon och Åse Tieva tagit fram på uppdrag av Akademiska Hus.
Har du några funderingar kring hur framtidens lärmiljöer på LiU borde se ut? Hör av dig till oss på Didacticum!
Lucka 9: Vad kommer på tentan?
Att hitta på nya tentafrågor kan förstås vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och… ja, alldeles underbart är kanske att ta i lite, men visst kan det vara ganska kul att vara lite kreativ ibland – om det finns tid. Hur hittar man den där balansen mellan att släppa loss kreativiteten och att vara tydlig gentemot lärandemålen? Och hur undviker man diskussioner efteråt, ifall tentan inte såg ut exakt som de tio senaste? Det här är några frågor som berörs i följande artikel:
Och istället för att lägga den här artikeln sist i din oändliga läslista vill jag tipsa om en kort sammanfattning som kommer från nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning. Det ges ut av Didacticums systerenhet vid Stockholms universitet, CeUL. En gång i månaden kommer lättillgängliga sammanfattningar av aktuell forskning om undervisning och lärande, de flesta med konkreta tankar som du direkt kan tillämpa i din undervisning.
Lucka 4: Ljus i mörkret
Under november kan det vara extra lätt att fastna i negativa tankar. Det blir mörkare och kallare ute. Klimatet, ekonomin och regeringen krisar. Och den där återgången till campus blev kanske inte så enkel som du trodde. Var finns motivationen att kämpa vidare när det känns tungt? När du tittar dig i spegeln och frågar Varför håller jag egentligen på med det här?, vilka positiva bilder kan du då frammana?
Några bilder som jag bär med mig är från tidigare möten med studenter, framför allt sådana tillfällen när det känns som att studenterna fått de där efterlängtade aha-upplevelserna, när polletten slutligen trillade ner eller den sista pusselbiten passades in så att motivet äntligen framträdde. Men det kan också handla om tillfällen när jag själv fått aha-upplevelser, när studenterna ställt frågor på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.
Det går upp ett ljus kan vi ibland säga om aha-upplevelserna, och särskilt i dessa tider känns det rätt passande. På sätt och vis är det väl tillfällena när ljuset tänds, hos våra studenter eller hos oss själva, som vi lever för? Det är sådana bilder vi behöver spara i minnet, mentalt rama in, för att kunna plocka fram och titta på under gråa höstdagar när jobbet inte känns lika meningsfullt som vanligt.
Så när du tänder adventsljusen, tänk då på alla andra ljus som du själv bidragit till att tända, hos studenter eller kollegor. Plocka fram och återupplev gamla aha-upplevelser, egna eller andras, och låt dem lysa upp vintermörkret.
Chatten är de introvertas hämnd
Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.
Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!
Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.