Author: Peter Dalenius

Jag jobbar med förändring. Först och främst av mig själv, därefter mina närmaste medarbetare, sedan hela organisationen och till slut hela världen. Men främst av mig själv. Förändring och lärande är ömsesidigt hoptrasslade med varandra. Lärande är en varaktig beteendeförändring och förändring är inte riktigt möjlig utan ett lärande.

Det finns många som har ambitionen att ändra på andra människor. Det organiserade lärande som vi påstår äger rum på skolor och universitet är ett exempel. Politisk verksamhet är en annan. Och ibland finns det ett slags mellanting av dessa i form av olika trender och idéer som tävlar om uppmärksamhet och utrymme inom våra lärosäten.

För många verkar ilska vara en utgångspunkt för att vilja förändra. “Det är något som inte funkar här! Någon måste ta ansvar!” Och i stunden kan det kännas så skönt att vara arg, att riktigt vältra sig i det. Man hittar likasinnade runt kaffebordet, slipar på sina formuleringar och broderar ut sina anekdoter. Och plötsligt kallas det till möte, om den där frågan som du har brunnit för så länge. Nu, äntligen, ska de få veta att de lever!

Men vad tänker du ska hända sen? När du har stått upp för din rätt, när du har öst ur dig allt det där arga? Tänker du dig att motståndaren ska lägga sig platt, erkänna alla sina misstag, göra offentlig avbön och inrätta dig som chef för hela världen så att det äntligen kan bli precis som du vill? Och att få folk att avgå är aldrig en vinst. Att avgå är inte att ta ansvar, det är att fly. Och för varje ärkenöt som avgår står det tio till i kulisserna som väntar att ta över.

Om du verkligen vill skapa förändring, svälj din ilska. Lyssna noga på din motståndare. Försök förstå vad det är för inre logik som driver honom. Vad har han för värdegrund, världsbild och visionen? Titta sedan på dig själv. Vad är ditt uppdrag? Vad är din motivation? Kanske är det så att du också behöver förändras. Och framför allt, hur ser den värld ut där både du och din motståndare kan få ut så mycket som möjligt? Det är den världen ni båda ska sträva emot, världen där alla är vinnare.

Jag jobbar med förändring. Främst av mig själv, men lite av dig också – utan att du riktigt vet om det.

Det är nu tjugo år sedan jag gick min första kurs i högskolepedagogik och tio år sedan jag själv började arbeta som pedagogisk utvecklare. Kanske börjar det bli dags att på allvar fundera över vad högskolepedagogik egentligen är? Om du väcker mig mitt i natten jag kan säkert ge dig en handfull bra definitioner, men vad är själva kärnan?

Oavsett vilka roller vi har så bär vi alla runt på mer eller mindre medvetna bilder av vad högskolepedagogik är eller borde vara. Dessa bilder lyser igenom i det vi säger eller gör. Genom att reflektera kring hur dessa bilder ser ut och hur de formas kan vi bättre förstå varför akademin är som den är.

Några bilder som jag har tyckt mig skönja genom åren återfinns nedan, i lite tillspetsad form. Jag vill inte påstå att någon av dem är mer eller mindre rättvis, utan det är bara ett urval som jag snubblat över hos mig själv och andra. Känner du igen dig? Är det någon bild som saknas? Är det någon bild som vi borde göra upp med?

(Och jag vill triggervarna känsliga läsare att jag tillhör en generation som inte kan närma sig verkligheten på något annat sätt än genom ironi. Jag vet att det finns både äldre och yngre som har svårt att se tjusningen i detta, men till er vill jag säga att det här helt okej att vara tråkig. Och du är inte ensam.)

Är högskolepedagogiken en verktygslåda med saker som ska göra nytta?

• En skiftnyckel med vars hjälp delar av kursen som inte fungerar kan skruvas rätt så att allt funkar igen.
• En pekpinne som ledningen kan använda för att disciplinera lärare som inte sköter sig.
• En schweizisk armékniv som kan användas till allt, men som ofta blir liggande eftersom det är enklare att bara använda en hammare till alla problem.

Är högskolepedagogiken ett skafferi med nyttigheter och godsaker som ska konsumeras?

• Ett strössel som kan dekorera kursen och göra den mer tilltalande och kanske lite mer lättsmält.
• En broccolibukett, viktig och nyttig för kursen (har mamma sagt) men kanske inte det godaste man kan äta.
• Ett smörgåsbord med något för alla, där risken är att man äter sig så mätt att man inte orkar göra något på hela dagen.

Är högskolepedagogiken ett apotek med saker som kan förbättra hälsan och allmäntillståndet?

• Ett plåster som man kan sätta på något som gör ont, även om det ibland kanske räcker att blåsa på det.
• Ett vaccin som alla bör ta för att vara på den säkra sidan.
• Ett universalläkemedel som lindrar leda, högskolevärk, skrivklåda, m.m.