Peter Dalenius – Page 16 – Didacticums blogg

August 23, 2021

Chatten är de introvertas hämnd

Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.

Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!

Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.

February 26, 2021February 23, 2021

När tekniken hamnar i bakgrunden

Bil — Photo by Gunnar Bjarki on Unsplash

Jag tog inte körkort förrän jag var en bit över 30 år och en fördel med att göra det i vuxen ålder är att man har en lite mer utvecklad förmåga att reflektera över sitt eget lärande. I början ägnade jag mycket uppmärksamhet åt olika detaljer. Hur mycket ska jag trampa ner pedalen? När behöver jag bromsa för att stanna vid övergångsstället? Senare under övningskörningens gång fördjupades och internaliserades min förmåga att köra bil och nu, flera år senare, behöver jag sällan tänka på sådana saker explicit. Jag kan fokusera på övergripande aspekter, som trafikflödet. Ärligt talat går det ibland lite väl mycket på autopilot, särskilt när jag kör till jobbet, samma väg som vanligt. Mitt förhållande till tekniken, alltså själva bilen, har blivit intuitivt och nästan osynligt. Inte så att jag tror mig förstå exakt hur bilen fungerar inuti – det är fortfarande ett mysterium – men mitt sätt att använda bilen är nu till stora delar automatiskt. Jag lever dock inte i illusionen att jag kör bättre än genomsnittet.

En liknande resa har många av oss nyligen genomgått, eller i alla fall kommit en bit på, när det gäller verktyg för möten via nätet: Zoom, Teams och liknande. Jag hade använt Zoom några gånger innan pandemin och tyckte att det var rätt enkelt, särskilt i förhållande till en del verktyg som fanns tidigare, men det kändes ändå som undantag från det normala varje gång. Jag klickade ytterst medvetet på vad jag trodde var rätt knappar. När någon föreslog att vi skulle köra någon aktivitet i Zoom var jag lite skeptisk, delvis för att jag inte helt och hållet var bekväm med det arbetssättet. Av skäl som är kända för oss alla har vi nu blivit tvingade att använda dessa mötesverktyg för att kunna arbeta överhuvudtaget. Det kan förstås fortfarande uppstå problem, men jag upplever att de flesta hanterar det hela med en klackspark. Även många som tidigare varit teknikrädda hanterar utan problem möten på distans. Det har blivit internaliserat, något vi inte tänker på.

För mig som delvis arbetar med att försöka övertyga kollegor om att använda olika tekniska lösningar för att stödja studenters lärande är det här en intressant erfarenhet. Jag hoppas förstås att vi snart ska få pandemin under kontroll, att vi inte ska tvingas till fler nödlösningar i undervisningen, utan kan göra mer medvetna val. Men det jag tar med mig är en större respekt och en ökad förståelse för att det kan ta lång tid och mycket övning innan en teknisk lösning internaliseras så att den sjunker in i bakgrunden och låter pedagogiken komma i fokus. Det går att komma en bra bit med entusiasm, men i slutändan är det ändå träning, träning och lite mer träning som gäller.

December 23, 2020December 18, 2020

Lucka 23: Läraren som reseledare

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

People in bus seats
Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.

December 15, 2020December 10, 2020

Lucka 15: Bilder av lärande

Vad är lärande egentligen? Det finns förstås flera olika definitioner i litteraturen, men låt oss för stunden släppa texten och fundera över hur lärande kan se ut rent visuellt. Jag tror att många, precis som jag, bär med sig olika idealiserade bilder av lärande som omedvetet påverkar hur vi resonerar kring och värdesätter olika läraktiviteter.

En klassisk bild av lärande är Skolan i Aten, en fresk som visar Akademien med Platon, Aristoteles och de andra grabbarna.

Skolan i Aten (1509–1510) av Raffaello Sanzio, fresk i Apostoliska palatset i Vatikanstaten
Rafael (1483-1520) – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain

På ett sätt är det här en idyll. Vi ser en mängd lärda personer inbegripna i samtal, funderingar och läsning på en vacker plats dedikerad till det ädla lärandet. Samtidigt, med lite mer fräscha glasögon, är det en problematisk bild. Platons akademi hade långt kvar till jämlikhet, breddad rekrytering och studentcentrerat lärande. Men framför allt, om vi låter den här typen av bilder dominera vår syn på lärande riskerar vi att missa det viktiga lärande som äger rum i enskildhet, utanför akademin.

St Catherine läser en bok
Carlo Dolci (1616-1686) – Web Gallery of Art, Public Domain

Catherine läser en bok, en flera hundra år gammal teknik som numera är tämligen underskattad. Hon är inte antagen till någon akademi, hon följer ingen läroplan, men hon har ett bibliotek som vidgar hennes vyer. Den här romantiserade bilden av lärande är dock inte heller utan problem. Om den här typen av bilder dominerar vår syn på lärande missar vi lätt alla andra typer av lärande som inte berör teoretisk kunskap.

Lärling – en man och en pojke tillverkar skor
Reproduktion av en målning av (Louis-?)Emile Adan (1839-1937), Public Domain

Numera värdesätter vi inte bara kunskap och förståelse utan också färdigheter och förmågor, en typ av lärande som danas genom hantverksmässig övning i nära relation mellan mästare och lärling. Särskilt inom vissa professionsutbildningar kan den här typen av lärande vara viktig. Det saknas dock fortfarande en viktig aspekt. Kan tekniken verkligen vara helt värdeneutral? Kunskapens träd är väl på både gott och ont?

Salomos dom
Peter Paul Rubens (1577-1640) – www.smk.dk och soeg.smk.dk, Public Domain

Hur ska man veta när det är rätt att applicera sin kunskap och sina färdigheter? Utbildning måste också innehålla värderingsförmåga och förhållningssätt. Vi kanske inte alla kan nå upp till Salomos vishet, men det kan vara ett lärandemål att sträva mot.

För att hjälpa mina studenter att förstå sitt eget lärande brukar jag visa upp följande bild, ett steg i taget. Många tror, brukar jag säga, att lärande handlar om att bygga på fler och fler våningar i sitt kunskapstorn.

Original: Ricardo Liberato – All Gizah Pyramids, CC BY-SA 2.0

Så kan det kanske vara ibland, men tänk efter en stund. Är det så det brukar kännas när du sitter på en föreläsning, en lektion eller ett seminarium? Växer kunskapen linjärt för varje dag? Brukar det inte snarare kännas så här, säger jag, och visar följande bilder, ett steg i taget.

Original: Amazona pretrei, Rio Grande do Sul, Brazil – originally posted to Flickr as Temporaire, CC BY-SA 2.0

Först fattar man ingenting. Det är bara en stor röra av alltihop. Sedan, steg för steg, klarnar bilden. Man kan skönja vissa detaljer. Till slut, förhoppningsvis, kommer man till en punkt när det går att knyta ihop delarna till en helhet. Jag tror att många lärprocesser snarare följer det här senare schemat, att kunskapen växer språngvis, och att en av de viktigaste sakerna man bör vänja sig vid är att leva med en känsla av osäkerhet, kombinerat med en tro på att bilden kommer klarna.

December 12, 2020December 10, 2020

Lucka 12: Vad kan Karate Kid lära oss om högskolepedagogik?

Karate Kid är en kultfilm från 1984 om den mobbade pojken Daniel som tränar karate för den mystiske Mr. Miyagi. Träningen är dock till en början inte riktigt vad han föreställt sig. Istället för att öva på karatesparkar får han måla staketet, vaxa bilen och slipa golvet åt sin lärare. När han till slut surnar till och protesterar visar Mr. Miyagi att Daniel genom övningarna nött in de rörelser som är grunden för karate. Utan att själv förstå det har han blivit mycket bättre och han kan sedan gå vidare i sin utveckling, vinna mot sina onda motståndare och få flickan som han drömt om. Filmen är en klassisk berättelse om revansch och, som många hollywoodproduktioner, tämligen klyschig. Ändå finns det saker vi som universitetslärare eller pedagogiska utvecklare kan ta med oss.

Budskapet är inte att vi ska utsätta våra studenter för obegripliga och tråkiga övningar. Mr. Miyagi är i det avseendet en typisk dålig lärare som inte tydliggör lärandemålen. Det vi kan ta med oss är att allt lärande går i cykler och att det inte alltid känns bra under tiden. För att kunna åstadkomma en varaktig beteendeförändring måste individen först ifrågasätta och kanske helt riva upp sina invanda föreställningar. Detta är ibland smärtsamt och ofta förvirrande, men med stöd från en bra lärare och med tydliga mål kan man orka kämpa vidare. Lärandeprocessen innebär sedan att man konstruerar en delvis ny och mer förfinad bild av verkligheten. När en cykel är färdig och den nya tankebyggnaden är färdig kan man återigen känna lugn och tillförsikt, men bara ett tag. Sedan börjar lärandecykeln om igen.

Varje film är en berättelse som, även om den inte alltid slutar lyckligt, ändå förhoppningsvis upplevs som avslutad. På samma sätt måste varje kurs vara en avslutad berättelse. Även om studenterna ibland är förvirrade under kursens gång behöver de nå fram till säker mark i slutet, även om det bara är för en kort stund innan nästa kurs tar vid. Studenterna måste ges möjlighet att landa.

Erfarenheten har visat Mr. Miyagi att det bästa sättet att förstå och verkligen lära sig hur man ska göra alla rörelser i karate är att grundträna vissa specifika saker. Kunskap och förmåga är sin egen belöning, men inte efter fem minuter. Många gånger krävs det hårt arbete och lång tid för att erövra möjligheterna att se på ett nytt sätt eller kunna utföra nya handlingar. Som lärare har vi alla en uppfattning om vilken progression som är lämplig inom vårt eget ämnesområde. Alla har säkert stött på otåliga studenter som vill bli färdiga nu, som vill kunna allt på en gång, och vi har försökt förklara för dem, så gott det går, att det finns vissa saker man måste lära sig först innan man kan komma fram till det som de upplever som det roliga och omedelbart tillfredställande. Det handlar inte om att vi ska utsätta dem för samma ritualiserade tråkigheter som vi blev utsatta för, utan om att vår gemensamma uppfattning som lärargrupp är att det inte finns något annat sätt som garanterar bättre resultat, åtminstone inte vad vi känner till idag. Detta betyder inte att det är okej att luta sig tillbaka och skrocka självbelåtet åt dagens otåliga studenter. Vi måste alltid möta studenterna i deras frustration och hjälpa dem att se målet framför sig. Varje fråga måste besvaras som om det var första gången den ställdes.

När man rör sig mellan ämnen blir det uppenbart att det lite otåliga här och nu-beteendet inte begränsar sig till enbart studenter. Även deltagare i högskolepedagogiska kurser kan ibland uppvisa samma otålighet. Tala om för mig vad jag ska göra så att det blir bra, så att jag kan gå tillbaka till mitt riktiga viktiga forskningsarbete istället! Men Mr. Miyagi visste att karate inte bara handlar om att träna in rätt rörelser. Det handlar också om att träna sinnet, att hitta den inre balansen för att kunna fokusera. På samma sätt handlar högskolepedagogik inte bara om exakt hur man ska göra i en given situation. Det handlar också om att erövra ett förhållningssätt och ett språk för att reflektera och kommunicera kring sina erfarenheter. Som lärare i högskolepedagogiska kurser ska vi inte slå deltagarna på fingrarna när de frågar efter tips och tricks, för deras frågor kommer ur ett konkret behov. Det är ytterst få lärare som struntar i sitt utbildningsuppdrag. De allra flesta är ärligt intresserade av att göra en så bra insats som möjligt. Vi borde istället gå i bräschen för ett avskaffande av de förlegade begreppen teori och praktik och bara tala om kunskap och förmågor i alla dess former, sådant man erövrar genom att fundera, genom att diskutera och – faktiskt – genom att nu och då göra något på riktigt.