Lucka 9: Vad kommer på tentan?

Att hitta på nya tentafrågor kan förstås vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och… ja, alldeles underbart är kanske att ta i lite, men visst kan det vara ganska kul att vara lite kreativ ibland – om det finns tid. Hur hittar man den där balansen mellan att släppa loss kreativiteten och att vara tydlig gentemot lärandemålen? Och hur undviker man diskussioner efteråt, ifall tentan inte såg ut exakt som de tio senaste? Det här är några frågor som berörs i följande artikel:

Constantinou, F. (2021). How novel can examination questions really be? Exploring the boundaries of creativity in examination question writing. Research Papers in Education, 1-19.

Och istället för att lägga den här artikeln sist i din oändliga läslista vill jag tipsa om en kort sammanfattning som kommer från nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning. Det ges ut av Didacticums systerenhet vid Stockholms universitet, CeUL. En gång i månaden kommer lättillgängliga sammanfattningar av aktuell forskning om undervisning och lärande, de flesta med konkreta tankar som du direkt kan tillämpa i din undervisning.

Two students writing on paper
Photo by Jeswin Thomas on Unsplash

Lucka 4: Ljus i mörkret

Under november kan det vara extra lätt att fastna i negativa tankar. Det blir mörkare och kallare ute. Klimatet, ekonomin och regeringen krisar. Och den där återgången till campus blev kanske inte så enkel som du trodde. Var finns motivationen att kämpa vidare när det känns tungt? När du tittar dig i spegeln och frågar Varför håller jag egentligen på med det här?, vilka positiva bilder kan du då frammana?

Några bilder som jag bär med mig är från tidigare möten med studenter, framför allt sådana tillfällen när det känns som att studenterna fått de där efterlängtade aha-upplevelserna, när polletten slutligen trillade ner eller den sista pusselbiten passades in så att motivet äntligen framträdde. Men det kan också handla om tillfällen när jag själv fått aha-upplevelser, när studenterna ställt frågor på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Lit candle
Photo by David Tomaseti on Unsplash

Det går upp ett ljus kan vi ibland säga om aha-upplevelserna, och särskilt i dessa tider känns det rätt passande. På sätt och vis är det väl tillfällena när ljuset tänds, hos våra studenter eller hos oss själva, som vi lever för? Det är sådana bilder vi behöver spara i minnet, mentalt rama in, för att kunna plocka fram och titta på under gråa höstdagar när jobbet inte känns lika meningsfullt som vanligt.

Så när du tänder adventsljusen, tänk då på alla andra ljus som du själv bidragit till att tända, hos studenter eller kollegor. Plocka fram och återupplev gamla aha-upplevelser, egna eller andras, och låt dem lysa upp vintermörkret.

Chatten är de introvertas hämnd

Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.

Photo by John Schnobrich on Unsplash

Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!

Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.

När tekniken hamnar i bakgrunden

Bil
Photo by Gunnar Bjarki on Unsplash

Jag tog inte körkort förrän jag var en bit över 30 år och en fördel med att göra det i vuxen ålder är att man har en lite mer utvecklad förmåga att reflektera över sitt eget lärande. I början ägnade jag mycket uppmärksamhet åt olika detaljer. Hur mycket ska jag trampa ner pedalen? När behöver jag bromsa för att stanna vid övergångsstället? Senare under övningskörningens gång fördjupades och internaliserades min förmåga att köra bil och nu, flera år senare, behöver jag sällan tänka på sådana saker explicit. Jag kan fokusera på övergripande aspekter, som trafikflödet. Ärligt talat går det ibland lite väl mycket på autopilot, särskilt när jag kör till jobbet, samma väg som vanligt. Mitt förhållande till tekniken, alltså själva bilen, har blivit intuitivt och nästan osynligt. Inte så att jag tror mig förstå exakt hur bilen fungerar inuti – det är fortfarande ett mysterium – men mitt sätt att använda bilen är nu till stora delar automatiskt. Jag lever dock inte i illusionen att jag kör bättre än genomsnittet.

En liknande resa har många av oss nyligen genomgått, eller i alla fall kommit en bit på, när det gäller verktyg för möten via nätet: Zoom, Teams och liknande. Jag hade använt Zoom några gånger innan pandemin och tyckte att det var rätt enkelt, särskilt i förhållande till en del verktyg som fanns tidigare, men det kändes ändå som undantag från det normala varje gång. Jag klickade ytterst medvetet på vad jag trodde var rätt knappar. När någon föreslog att vi skulle köra någon aktivitet i Zoom var jag lite skeptisk, delvis för att jag inte helt och hållet var bekväm med det arbetssättet. Av skäl som är kända för oss alla har vi nu blivit tvingade att använda dessa mötesverktyg för att kunna arbeta överhuvudtaget. Det kan förstås fortfarande uppstå problem, men jag upplever att de flesta hanterar det hela med en klackspark. Även många som tidigare varit teknikrädda hanterar utan problem möten på distans. Det har blivit internaliserat, något vi inte tänker på.

För mig som delvis arbetar med att försöka övertyga kollegor om att använda olika tekniska lösningar för att stödja studenters lärande är det här en intressant erfarenhet. Jag hoppas förstås att vi snart ska få pandemin under kontroll, att vi inte ska tvingas till fler nödlösningar i undervisningen, utan kan göra mer medvetna val. Men det jag tar med mig är en större respekt och en ökad förståelse för att det kan ta lång tid och mycket övning innan en teknisk lösning internaliseras så att den sjunker in i bakgrunden och låter pedagogiken komma i fokus. Det går att komma en bra bit med entusiasm, men i slutändan är det ändå träning, träning och lite mer träning som gäller.

Lucka 23: Läraren som reseledare

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

People in bus seats
Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.