Author: Peter Dalenius

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.

Karate Kid är en kultfilm från 1984 om den mobbade pojken Daniel som tränar karate för den mystiske Mr. Miyagi. Träningen är dock till en början inte riktigt vad han föreställt sig. Istället för att öva på karatesparkar får han måla staketet, vaxa bilen och slipa golvet åt sin lärare. När han till slut surnar till och protesterar visar Mr. Miyagi att Daniel genom övningarna nött in de rörelser som är grunden för karate. Utan att själv förstå det har han blivit mycket bättre och han kan sedan gå vidare i sin utveckling, vinna mot sina onda motståndare och få flickan som han drömt om. Filmen är en klassisk berättelse om revansch och, som många hollywoodproduktioner, tämligen klyschig. Ändå finns det saker vi som universitetslärare eller pedagogiska utvecklare kan ta med oss.

Budskapet är inte att vi ska utsätta våra studenter för obegripliga och tråkiga övningar. Mr. Miyagi är i det avseendet en typisk dålig lärare som inte tydliggör lärandemålen. Det vi kan ta med oss är att allt lärande går i cykler och att det inte alltid känns bra under tiden. För att kunna åstadkomma en varaktig beteendeförändring måste individen först ifrågasätta och kanske helt riva upp sina invanda föreställningar. Detta är ibland smärtsamt och ofta förvirrande, men med stöd från en bra lärare och med tydliga mål kan man orka kämpa vidare. Lärandeprocessen innebär sedan att man konstruerar en delvis ny och mer förfinad bild av verkligheten. När en cykel är färdig och den nya tankebyggnaden är färdig kan man återigen känna lugn och tillförsikt, men bara ett tag. Sedan börjar lärandecykeln om igen.

Varje film är en berättelse som, även om den inte alltid slutar lyckligt, ändå förhoppningsvis upplevs som avslutad. På samma sätt måste varje kurs vara en avslutad berättelse. Även om studenterna ibland är förvirrade under kursens gång behöver de nå fram till säker mark i slutet, även om det bara är för en kort stund innan nästa kurs tar vid. Studenterna måste ges möjlighet att landa.

Erfarenheten har visat Mr. Miyagi att det bästa sättet att förstå och verkligen lära sig hur man ska göra alla rörelser i karate är att grundträna vissa specifika saker. Kunskap och förmåga är sin egen belöning, men inte efter fem minuter. Många gånger krävs det hårt arbete och lång tid för att erövra möjligheterna att se på ett nytt sätt eller kunna utföra nya handlingar. Som lärare har vi alla en uppfattning om vilken progression som är lämplig inom vårt eget ämnesområde. Alla har säkert stött på otåliga studenter som vill bli färdiga nu, som vill kunna allt på en gång, och vi har försökt förklara för dem, så gott det går, att det finns vissa saker man måste lära sig först innan man kan komma fram till det som de upplever som det roliga och omedelbart tillfredställande. Det handlar inte om att vi ska utsätta dem för samma ritualiserade tråkigheter som vi blev utsatta för, utan om att vår gemensamma uppfattning som lärargrupp är att det inte finns något annat sätt som garanterar bättre resultat, åtminstone inte vad vi känner till idag. Detta betyder inte att det är okej att luta sig tillbaka och skrocka självbelåtet åt dagens otåliga studenter. Vi måste alltid möta studenterna i deras frustration och hjälpa dem att se målet framför sig. Varje fråga måste besvaras som om det var första gången den ställdes.

När man rör sig mellan ämnen blir det uppenbart att det lite otåliga här och nu-beteendet inte begränsar sig till enbart studenter. Även deltagare i högskolepedagogiska kurser kan ibland uppvisa samma otålighet. Tala om för mig vad jag ska göra så att det blir bra, så att jag kan gå tillbaka till mitt riktiga viktiga forskningsarbete istället! Men Mr. Miyagi visste att karate inte bara handlar om att träna in rätt rörelser. Det handlar också om att träna sinnet, att hitta den inre balansen för att kunna fokusera. På samma sätt handlar högskolepedagogik inte bara om exakt hur man ska göra i en given situation. Det handlar också om att erövra ett förhållningssätt och ett språk för att reflektera och kommunicera kring sina erfarenheter. Som lärare i högskolepedagogiska kurser ska vi inte slå deltagarna på fingrarna när de frågar efter tips och tricks, för deras frågor kommer ur ett konkret behov. Det är ytterst få lärare som struntar i sitt utbildningsuppdrag. De allra flesta är ärligt intresserade av att göra en så bra insats som möjligt. Vi borde istället gå i bräschen för ett avskaffande av de förlegade begreppen teori och praktik och bara tala om kunskap och förmågor i alla dess former, sådant man erövrar genom att fundera, genom att diskutera och – faktiskt – genom att nu och då göra något på riktigt.

Jane Austen verkade ha en förkärlek för romantitlar på formen X och Y, och det är lätt att blanda ihop dem. Förnuft och känsla är alltså inte den med Mr. Darcy (det är Stolthet och fördom). Men det här inlägget skulle inte handla om 1800-talsromaner utan om känslor, eller mer bestämt relationen mellan känslor och lärande.

Det är lätt att tro att känslor och förnuft är två helt skilda fenomen, och att känslor därför inte har någon plats inom akademin, annat än möjligen såsom förströelse eller kanske som studieobjekt för vissa mindre nogräknade fält. Inget kunde vara mer fel.

Jag har undervisat nybörjarstudenter i programmering i mer än tjugo år och brukar understryka, redan på första föreläsningen, hur mycket känslor som studenterna kommer utsättas för under kursens gång. Det kommer att pendla mellan djupaste bedrövelse (när ingenting funkar som det ska) och euforisk glädje (när det äntligen blir rätt). Att hantera detta, och inte ge upp när man är på botten, är en viktig komponent i att lära sig att lära.

Vid flera tillfällen har jag haft förmånen att lyssna till Åsa Nilsonne, psykiater och professor emerita i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon var inbjuden till ett webbinarium i höstas, som det även går att ta del av i efterhand.

Ett av hennes kärnbudskap, som jag har tolkat det i alla fall, är att vi alla har olika känslosystem. Vad vi lärare väljer att göra kan hos studenterna ibland aktivera det känslosystem som handlar om hot och fara (vilket leder till att studenterna kan känna sig dumma, osäkra och omotiverade), och ibland det känslosystem som handlar om nyfikenhet (vilket stärker kreativitet, upptäckarglädje och uthållighet). Det är lätt att tänka att motivation bara är studenternas problem, men vi kan alltså genom vårt agerande förstärka eller förminska studenternas möjligheter till lärande. Vad väljer du?

Samma sak tas upp av FITech, en sammanslutning av tekniska högskolor i Finland som erbjuder öppna fortsättningskurser för framför allt yrkesverksamma. I deras utmärkta och öppet tillgängliga Design Book for Online Learning framhålls känslor som en av flera viktiga komponenter för framgångsrikt lärande. Komplext lärande kräver långsamt medvetet tankearbete, vilket i sin tur förutsätter en trygg miljö. Och det är inget som uppstår av sig självt, utan det skapas till stor del genom den ton som läraren sätter i kommunikationen med studenterna.

Så visst gjorde Descartes ett stort misstag när han en gång försökte separera kropp från medvetande. Det ena kan inte existera utan det andra, och känslans betydelse för lärandet kan inte nog understrykas.