Author: Peter Dalenius

Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.

Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!

Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.

Jag tog inte körkort förrän jag var en bit över 30 år och en fördel med att göra det i vuxen ålder är att man har en lite mer utvecklad förmåga att reflektera över sitt eget lärande. I början ägnade jag mycket uppmärksamhet åt olika detaljer. Hur mycket ska jag trampa ner pedalen? När behöver jag bromsa för att stanna vid övergångsstället? Senare under övningskörningens gång fördjupades och internaliserades min förmåga att köra bil och nu, flera år senare, behöver jag sällan tänka på sådana saker explicit. Jag kan fokusera på övergripande aspekter, som trafikflödet. Ärligt talat går det ibland lite väl mycket på autopilot, särskilt när jag kör till jobbet, samma väg som vanligt. Mitt förhållande till tekniken, alltså själva bilen, har blivit intuitivt och nästan osynligt. Inte så att jag tror mig förstå exakt hur bilen fungerar inuti – det är fortfarande ett mysterium – men mitt sätt att använda bilen är nu till stora delar automatiskt. Jag lever dock inte i illusionen att jag kör bättre än genomsnittet.

En liknande resa har många av oss nyligen genomgått, eller i alla fall kommit en bit på, när det gäller verktyg för möten via nätet: Zoom, Teams och liknande. Jag hade använt Zoom några gånger innan pandemin och tyckte att det var rätt enkelt, särskilt i förhållande till en del verktyg som fanns tidigare, men det kändes ändå som undantag från det normala varje gång. Jag klickade ytterst medvetet på vad jag trodde var rätt knappar. När någon föreslog att vi skulle köra någon aktivitet i Zoom var jag lite skeptisk, delvis för att jag inte helt och hållet var bekväm med det arbetssättet. Av skäl som är kända för oss alla har vi nu blivit tvingade att använda dessa mötesverktyg för att kunna arbeta överhuvudtaget. Det kan förstås fortfarande uppstå problem, men jag upplever att de flesta hanterar det hela med en klackspark. Även många som tidigare varit teknikrädda hanterar utan problem möten på distans. Det har blivit internaliserat, något vi inte tänker på.

För mig som delvis arbetar med att försöka övertyga kollegor om att använda olika tekniska lösningar för att stödja studenters lärande är det här en intressant erfarenhet. Jag hoppas förstås att vi snart ska få pandemin under kontroll, att vi inte ska tvingas till fler nödlösningar i undervisningen, utan kan göra mer medvetna val. Men det jag tar med mig är en större respekt och en ökad förståelse för att det kan ta lång tid och mycket övning innan en teknisk lösning internaliseras så att den sjunker in i bakgrunden och låter pedagogiken komma i fokus. Det går att komma en bra bit med entusiasm, men i slutändan är det ändå träning, träning och lite mer träning som gäller.

Vad är lärande egentligen? Det finns förstås flera olika definitioner i litteraturen, men låt oss för stunden släppa texten och fundera över hur lärande kan se ut rent visuellt. Jag tror att många, precis som jag, bär med sig olika idealiserade bilder av lärande som omedvetet påverkar hur vi resonerar kring och värdesätter olika läraktiviteter.

En klassisk bild av lärande är Skolan i Aten, en fresk som visar Akademien med Platon, Aristoteles och de andra grabbarna.

Skolan i Aten (1509–1510) av Raffaello Sanzio, fresk i Apostoliska palatset i Vatikanstaten
Rafael (1483-1520) – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain

På ett sätt är det här en idyll. Vi ser en mängd lärda personer inbegripna i samtal, funderingar och läsning på en vacker plats dedikerad till det ädla lärandet. Samtidigt, med lite mer fräscha glasögon, är det en problematisk bild. Platons akademi hade långt kvar till jämlikhet, breddad rekrytering och studentcentrerat lärande. Men framför allt, om vi låter den här typen av bilder dominera vår syn på lärande riskerar vi att missa det viktiga lärande som äger rum i enskildhet, utanför akademin.

St Catherine läser en bok
Carlo Dolci (1616-1686) – Web Gallery of Art, Public Domain

Catherine läser en bok, en flera hundra år gammal teknik som numera är tämligen underskattad. Hon är inte antagen till någon akademi, hon följer ingen läroplan, men hon har ett bibliotek som vidgar hennes vyer. Den här romantiserade bilden av lärande är dock inte heller utan problem. Om den här typen av bilder dominerar vår syn på lärande missar vi lätt alla andra typer av lärande som inte berör teoretisk kunskap.

Lärling – en man och en pojke tillverkar skor
Reproduktion av en målning av (Louis-?)Emile Adan (1839-1937), Public Domain

Numera värdesätter vi inte bara kunskap och förståelse utan också färdigheter och förmågor, en typ av lärande som danas genom hantverksmässig övning i nära relation mellan mästare och lärling. Särskilt inom vissa professionsutbildningar kan den här typen av lärande vara viktig. Det saknas dock fortfarande en viktig aspekt. Kan tekniken verkligen vara helt värdeneutral? Kunskapens träd är väl på både gott och ont?

Salomos dom
Peter Paul Rubens (1577-1640) – www.smk.dk och soeg.smk.dk, Public Domain

Hur ska man veta när det är rätt att applicera sin kunskap och sina färdigheter? Utbildning måste också innehålla värderingsförmåga och förhållningssätt. Vi kanske inte alla kan nå upp till Salomos vishet, men det kan vara ett lärandemål att sträva mot.

För att hjälpa mina studenter att förstå sitt eget lärande brukar jag visa upp följande bild, ett steg i taget. Många tror, brukar jag säga, att lärande handlar om att bygga på fler och fler våningar i sitt kunskapstorn.

Original: Ricardo Liberato – All Gizah Pyramids, CC BY-SA 2.0

Så kan det kanske vara ibland, men tänk efter en stund. Är det så det brukar kännas när du sitter på en föreläsning, en lektion eller ett seminarium? Växer kunskapen linjärt för varje dag? Brukar det inte snarare kännas så här, säger jag, och visar följande bilder, ett steg i taget.

Original: Amazona pretrei, Rio Grande do Sul, Brazil – originally posted to Flickr as Temporaire, CC BY-SA 2.0

Först fattar man ingenting. Det är bara en stor röra av alltihop. Sedan, steg för steg, klarnar bilden. Man kan skönja vissa detaljer. Till slut, förhoppningsvis, kommer man till en punkt när det går att knyta ihop delarna till en helhet. Jag tror att många lärprocesser snarare följer det här senare schemat, att kunskapen växer språngvis, och att en av de viktigaste sakerna man bör vänja sig vid är att leva med en känsla av osäkerhet, kombinerat med en tro på att bilden kommer klarna.