Author: Peter Dalenius

EUA (European University Association) publicerade nyligen för fjärde gången en undersökning av hur det står till med autonomin på europeiska lärosäten. I praktiken är det en jämförande analys av utbildningssystemen i 35 olika länder och regioner.

Det är svårt att göra rättvisa åt en diger rapport på över 100 sidor, men vi kan väl titta på huvuddragen. Författarna har utgått från fyra områden:

• När det gäller organisatorisk autonomi får Sverige betyget Medium Low och vi är på plats 21 av 35. Rektor utses inte formellt av medarbetarna, universiteten kan inte själva bestämma vilka externa ledamöter som ska sitta i styrelsen, vi är inte helt fria att starta företag men vi får i alla fall bestämma om den interna strukturen själva – inte för att svenska lärosäten har varit särskilt fantasifulla på den punkten. Det här baserar sig förstås på att vi har en lång tradition av en stark stat.
• För finansiell autonomi får Sverige också betyget Medium Low, plats 23 av 35. Vi får inte fördela om anslag eller behålla särskilt mycket av eventullt överskott, vi kan inte äga våra egna fastigheter, men vi kan åtminstone själva bestämma avgiften för studenter från tredje land.
• Personalautonomin får däremot högsta betyget High och vi är på plats 3 av 35. Vi får själva sätta löner och vi är ganska fria när det gäller anställningsformer och befordringar. Fast frågan är hur fria vi egentligen är, fastgjutna i gamla traditioner.
• Slutligen, när det gäller akademisk autonomi får vi betyget Medium High, plats 17 av 35. Vi kan inte helt själva bestämma antagningskrav, och vi kan inte bestämma vem som ska utvärdera oss, men vi kan skapa vilka program vi vill, på vilka språk vi vill.

Det finns mycket man kan fundera över. Enligt vår lokala devis ska vi ha mod att tänka fritt och göra nytt, men det är inte så lätt att ändra på vare sig lagar eller långa traditioner. Och är fullständig autonomi för lärosäten automatiskt något eftersträvansvärt? Inte nödvändigtvis. Vi är en del av samhället, antingen vi vill eller inte. Och vi finns faktiskt till för andra, inte för vår egen skull. Det är viktigt att vi påminner oss om detta ibland. På sätt och vis är det fascinerande att lagstiftaren ansåg att tredje uppgiften behövde skrivas in explicit. Det är som den där kompisen som ständigt messar och säger “du måste komma ut mer”.

Pandemin, vars värsta fas förefaller vara över, innebar drastiskt annorlunda förutsättningar för undervisning och examination. Många efterfrågade tydliga direktiv. Vad är det som gäller? Vad får vi göra? Och knappt hade vi kommit tillbaka till någon slags nytt normalläge förrän nästa överraskning väntade: ChatGPT. När vi inte kan lita på att endast människor kan producera läsbara texter, kan vi överhuvudtaget ha hemtentor längre? Hur ska vi göra nu?

Utan att jämföra med någon annan yrkesgrupp så är det inte alltid lätt att verka som universitetslärare. Allmänheten har höga förväntningar, medan riksdagen anslår allt mindre och mindre medel till högre utbildning. Studenternas förväntningar på servicenivån ökar ständigt. Du måste slåss med kollegor om forskningsanslag och tjänster. Och de uppdrag som ständigt kommer uppifrån visar liten förståelse för den här komplexa situationen. Därför är det helt naturligt att kräva tydliga direktiv inför nya förutsättningar. Kan inte någon bara tala om vad jag ska göra, så att alla blir nöjda (och så att jag kan få fortsätta med min forskning i fred)? Vad f-n får jag för overheadpengarna egentligen?

Vi behöver absolut ha en bred diskussion om nya förutsättningar, oavsett om det handlar om pandemier eller AI. Men varje gång vi får nya direktiv eller nya regler så minskar vår frihet. Som lärare har vi ändå i vissa avseenden ett ganska stort handlingsutrymme och det bör vi värna om. Det är bra att det finns regelverk som skapar tydlighet i mötet mellan student och lärare, men till syvende og sist bygger hela systemet på förtroende. Vi litar på att den som är utsedd till examinator för en kurs har både kompetens och förmåga att själv avgöra hur kursen ska läggas upp och hur studenterna ska examineras. Som lärare är vi anställda för att vi, i viss utsträckning, kan tänka själva.

Ifrågasätt gärna vilka förutsättningar du har fått för att lösa din uppgift. Det finns mycket att säga i det avseendet. Och inhämta gärna hjälp och stöd från de olika enheter inom lärosätet som erbjuder sådant. Men ropa inte efter fler regler och direktiv. Det kommer i längden bara att inskränka dina möjliga val imorgon.

Det utmärkta nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning tipsade om artikeln It’s a Bit Inappropriate: UK Students’ Negative Perception of Using Humor in Teaching Politics. Eftersom jag alltid ansett att humor är en vital del av inte bara mitt läraruppdrag, utan alla delar av livet, blev jag lite irriterad och misstänksam när jag såg rubriken. En första tanke var att säga något bitskt baserat på att artikeln var publicerad i Journal of Political Science Education, men det kändes allt för billigt att göra poänger av det.

Den inledande delen av artikeln tar upp fem risker med att försöka inkorporera humor i undervisningen. Jag ska diskutera dem en i taget, och visa att de inte egentligen handlar om humor utan om undervisning i allmänhet.

1. För det första finns det sociala konventioner kopplade till platser, vilket innebär att studenter kanske inte förväntar sig att skratta i en föreläsningssal. Den som går till en stand up-föreställning gör det frivilligt och förväntar sig utmanande humor, men förväntningarna på en föreläsning är antagligen annorlunda. Det finns en bra grundtanke här som går ut på att lärare måste förhålla sig till studenternas förväntningar, men är inte vårt uppdrag att utmana våra studenter och försöka vidga deras vyer? Jag hoppas att mina studenter ganska snart efter vårt första möte inser att det nästan alltid är okej att skratta. Att lyssna in, förhålla sig till och i viss mån även anpassa sig efter studenternas förväntningar är en viktig fråga för lärare som inte är kopplad enbart till humoristiska inslag.
2. För det andra finns det en stor risk för att skämt missförstås, eftersom det inte går att fullt ut kontrollera hur mottagaren tolkar budskapet. Detta är inte på något sätt enbart kopplat till humor, utan rör all kommunikation. Som lärare har vi detta som en ständigt pågående fundering. Hur ska jag få mina studenter att förstå? En bra lärare säkerställer att budskapet landar rätt genom att lyssna på studenterna, genom att iaktta och återkoppla – på samma sätt som en bra komiker.
3. För det tredje finns det en risk att alienera studenter genom att dra icke-inkluderande skämt. Inte heller detta problem är enbart kopplat till humor. Val av exempel är, eller borde i alla fall vara, något som alla lärare tar på stort allvar. Exempel ska illustrera principer på ett sätt som leder studenterna rätt, som inte favoriserar eller utesluter någon.
4. Den fjärde punkten tar upp att skämt kan landa fel om mottagaren inte har tillräcklig kunskap för att förstå det. Hallå? Är inte detta själva kärnan i undervisningen?! En bra lärare försöker kontinuerligt skaffa sig en uppfattning om vad studenterna kan, vad de förstår, vad de vill, för att på så sätt anpassa undervisningen. Vi ska alltid möta studenterna där det är. Det här är inte på något sätt unikt för humor, utan berör hela lärargärningen.
5. Till sist påpekas att det finns ett maktförhållande mellan lärare och studenter som kan göra att skämt kan användas för att förminska studenter. Detta maktförhållande bör alla lärare vara medvetna om, inte bara kopplat till eventuella försök att vara rolig, utan hela tiden. Allt som vi gör får konsekvenser och tolkas av studenterna.

Det kanske låter som att jag raljerar lite över de här punkterna, men i själva verket är de kopplade till grunden för att vara en bra lärare. Min poäng är att det inte på något sätt är kopplat till humor. Författarna menar med den här argumentationen (som jag ser det) att dåliga skämt skapar dålig stämning, så därför ska ingen någonsin försöka vara rolig. De kastar ut barnet med badvattnet. De skulle lika gärna kunna ha sagt “dåliga lärare ger dålig undervisning”. Jag kan inte påstå att jag går in för att vara rolig i min undervisning. Däremot har jag en inställning till mitt ämne, och till livet i allmänhet, att man inte ska ta saker på för stort allvar. Av detta följer en avslappnad, inkluderande och – ja, faktiskt – lite humoristisk attityd. Och det kommer jag inte ändra.

Nyligen läste jag en intressant text med rubriken Hard Truths That Higher Education Has Evaded for Too Long i Inside Higher Ed och plockade upp följande citat:

“[…] college teaching remains largely what it has always been: an amateur enterprise that fails to take into account the insights of the learning sciences. This means that most classes are instructor-centered and involve little active or experiential learning apart from instructor-led discussions.”

Det här kanske är sant i en amerikansk kontext, men det stämmer inte överens med min bild av högre utbildning i Sverige. Visst, det finns säkert kurser som skulle må bra av mer studentaktivt lärande, men på det stora hela har vi en professionell lärarkår. Jag har träffat så många engagerade och duktiga lärare, på LiU och på andra lärosäten, som alltid har studenters lärande i fokus.

Men, det kanske finns andra bistra sanningar som vi skulle behöva fundera över. Vilka blinda fläckar har vi? Vad är det för saker vi intalar oss själva? Jag tror att ett par skygglappar som många av oss inte inser att vi bär handlar om campusbaserad utbildning. Vi är i stor utsträckning en hög nostalgiska campuskramare som har svårt att föreställa sig att utbildning kan bedrivas på något annat sätt.

Det är absolut inget fel med campusbaserad utbildning. Från min egen helt och hållet campusbaserade grundutbildningstid har jag många fina minnen. Intensiva studier blandades med en lagom mängd festande och rätt mycket föreningsengagemang. Kanske levde jag i en bubbla under studietiden, men det var som helhet en fantastisk upplevelse. Men samtidigt vill jag inte bli en gubbe som vräker ur sig klyschor av typen “studietiden är den bästa i ditt liv”.

Men det finns många olika likvärdiga sätt att lära sig och utvecklas. Campusutbildning är inte den enda gyllene kungsvägen till kunskap, men väl ett kostnadseffektivt sätt att massutbilda befolkningen. Samlar vi alla på samma ställe skapas synergieffekter, både avseende utbildningen och den sociala situationen. Men att tro att detta är det enda sättet är att blunda för verkligheten. LiU har antagligen inte möjlighet att växa särskilt mycket när det gäller traditionell campusbaserad utbildning. Det går absolut att starta nya djärva utbildningar, men för att växa signifikant måste vi utforska fler sätt att bedriva utbildning.

Ska vi då tvingas lämna vår trygga hamn? Nej, inte alls. Det kommer finnas ett mycket stort utrymme för campusbaserad utbildning även i framtiden. Men vid sidan av den kommer det finnas alternativ och det är där den spännande utvecklingen kommer äga rum i framtiden.