Category: Utbildning för alla

–  Vi måste börja kalla oss för något mer seriöst! Det kan inte stå Flerfrontsfluff i kalendern längre, det är så svårt att förklara!

Ivrig att skapa en akronym för vår gruppering (utan akronym finns du inte) uppkom nyordet flerfrontsfluff. Det var lite mer akronymvänligt (FFF) än det lite mer beskrivande benämningen “stödenheter, funktioner och intresserade vid LiU som på olika sätt arbetar med att stötta studenters lärande och mående för att skapa förutsättningar för breddat deltagande”. Inom ramen för våra högskolepedagogiska kurser på Didacticum lyfts detta under temat Utbildning för alla? där det både ska ingå en presentation av vad LiU har för stöd för studenter som lärare kan behöva vara medvetna om, men också lyfta frågor kring hur vi utformar läraktiviteter, hur formulerar vi instruktioner och hur designar vi våra kursrum? Inte helt enkelt alltid – eftersom tidsramen för många lärare är rätt hårt pressad redan från start.

Och samtidigt ökar förfrågningarna till koordinatorerna som jobbar med särskilt stöd, statistik från en sammanställning gjord vid SU (letar febrilt efter källan) visar på ökat behov av stöd för studenter som rör NPF, språk, akademisk literacitet, psykisk ohälsa och stress. Så därför började vi som jobbar med detta samordna oss, vi började träffas och berätta vad vi ser, vad vi gör för analyser av läget. Vi mobiliserar. Det är bättre att jobba på flera fronter – och även om fluff i sig kan låta lite förminskande, så är det någonstans där det behövs insatser. Förståelse och empati – inkludering och tillgänglighet, som i bästa fall kan gynna alla.

Och visst – att engagera sig i den här typen av fråga kan, som även lyfts i en artikel av Stina Melander Att göra högre studier tillgängliga, uppfattas som ett sätt att okritiskt utföra politiska intentioner, men jag tror att vi kan bättre än så. Vi kan utöver det rent medmänskliga, se pedagogiska vinster i att se över vad konsekvenserna av breddad rekrytering faktiskt innebär, och få till ett inkluderande förhållningssätt till nästa steg – vårt ansvar att som lärosäte jobba med breddat deltagande på längre sikt.

I och med detta inlägg tänkte jag även introducera den nya kategorin Utbildning för alla, där länkar, tips och reflektioner samlas med en tydlig inriktning. Det postas mycket i vårt låsta, stängda Team, mFör det som märks i min omvärldsbevakning och i mötet med andra lärosäten är att detta på intet sätt är unikt för just LiU. Det här är en fråga för alla som sysslar med högre utbildning, vi är på många sätt långt efter grund- och gymnasieskolan i att hantera detta, vilket riskerar att bli en rejäl krock vid övergången från den ena skolformen till den andra för rätt många studenter.

I somras snubblade jag över följande Youtube-klipp om Afantasi (på engelska Aphantasia). Att ha Afantasi innebär att man inte kan frambringa bilder i sitt inre.

Undrar du om du har Afantasi? Prova i så fall att göra följande experiment:

Stäng ögonen och tänk på ett äpple. Kan du se det? Har det en viss färg? Kan du se några särskilda detaljer?

Om du inte alls kan se något i ditt inre så har du Afantasi, likt ca 1% av en befolkning. Även personer utan Afantasi kan ha skiftande förmåga att måla upp inre bilder. För en del är den inre bilden lite suddig och för andra upplevs den lika levande och detaljrikt som om man såg den framför sig i verkligheten.

Något som också skiljer mellan individer är huruvida vi har en inre monolog. Alltså om vi formulerar våra tankar i ord, och om vi i så fall tänker i enstaka ord eller i fullständiga meningar.

Vad jag tycker är intressant, är att vi tänker på olika sätt utan att ens vara medvetna om det. Det är lätt att tro att alla har ungefär samma format på sina tankar. Men hur vi tänker borde ha inverkan på vårt känsloliv, vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Det kan vara bra att påminna sig om i kontakten med kollegor och studenter, om inte annat än för att ha mer förståelse när det blir missförstånd.

Jag har vid några tillfällen bett vänner och familjemedlemmar beskriva hur de tänker, och det är väldigt intressant att höra vad de svarar. Mitt primära sätt att tänka är förresten i monolog-format, jag “hör” min egen röst tala till mig. Jag har dessutom ganska bra förmåga att tänka i bilder.

I vilket format tänker du? Svara gärna med en kommentar!