Spaning #1: Utbildning för alla

I flera år har vi inom de högskolepedagogiska kurserna vid Didacticum haft med inslag som rör studentstöd vid universitetet. Det är kopplat till frågor som rör juridik, etik men även lika villkor och förebyggande av diskriminering. Det här är något som görs både utifrån ett lagen säger att detta MÅSTE du göra – men jag vill väl koppla det till det mer medmänskliga perspektivet: en följd av breddad rekrytering är att vi som utbildningsgivare också behöver se över hur vi arbetar med breddat deltagande. Och i en värld med tighta resurser är det väl bra med 1) samverkan 2) öppenhet kring de fynd som görs vid olika lärosäten kring dessa frågor 3) en väl etablerad delningskultur.

Så från och med nu tänkte jag bidra genom återkommande blogginlägg med spaningar där jag lägger ut det jag hittat i min omvärldsbevakning kring utbildning för alla inom högskolevärlden.

Leadership and Organisation for Teaching and Learning at European Universities. Final report from the LOTUS project. Brussels, European University Association.

Detta är en rapport från EUA (European university association) som publicerades i mitten av december en slutrapport från LOTUS-projektet som beskrivs på följande sätt via hemsidan:

LOTUS set out to contribute to capacity building and strategic change management for learning and teaching at higher education institutions (HEIs) across Europe and explored the potential of various actors (including HEIs, ministries, national agencies, university associations, student and staff unions) to support transformation and innovation in learning and teaching.

I ett av de kapitel som ingår i rapporten lyfts “Diverse learners’ needs: adapting the educational offer” som den första punkten kring de som behöver prioriteras för att utveckla undervisning och lärande inom högre utbildning. Det beskrivs att pandemin gav ökad förståelse för behovet av flexibilitet – men att det har varit svårt att få till en verklig förändring på sikt. Nyckelelementen för vidare utveckling av detta, för att kunna möta en mer heterogen studentgrupp är:

• The leadership at HEIs should clearly raise discussions, consult the university community, and communicate on the development of flexible learning approaches, in order to achieve a common understanding across the institution. This would help ensure commitment of staff and students.

• A functional student-centred approach requires regular feedback loops in different forms involving students and teachers – from short and regular feedback surveys to large group discussions and focus groups.

• The student body can be heterogeneous, and individuals with their different backgrounds have different needs. This requires evidence-based analysis of who students are. Developing and implementing inclusion and wellbeing strategies can also support reflection on students’ needs and complement the development of the educational offer.

• Student-teacher partnership should be valued and considered as indispensable for enhancing teaching. This implies developing student agency and capabilities to actively engage with their learning, valuing their learning process (and not exclusively discipline contents), and providing recognition for their engagement.

• Teachers should be granted sufficient freedom and resources to innovate, regarding methods and approaches, also in response to changing student and labour market needs. They should be given opportunities to learn from existing practices and advice on pedagogical approaches. 

Läs rapporten i sin helhet via EUA:s hemsida, den tar även upp andra delar som rör kompetensutveckling, pedagogiskt ledarskap och digitalisering.


 

Lucka #14: The long road to Heutagogy and my failed Xmas picture

While visiting my former mentor and friend Ana, we came across the term Heutagogy! Yet another “gogy” besides pedagogy (the art and science of teaching children) and andragogy (the art and science of teaching adults).
The term heutagogy is actually related with “eureka“ which Archimedes exclaimed after realizing the equivalency between the volume of his body and the one of the displaced water in his bath. Imagine what a joy he must have felt that made him run naked over the streets of Syracuse.
So, when was the last time you had an “eureka”?
For me it was when I took my family xmas picture this last weekend. For the first I realized that I didn’t know a bunch of things about my camera without counting light metering, strobes and commanding large groups of people.
My instant reaction was that of frustration when I saw my poor results. Then I composed myself and looked for a course on the internet to learn studio photography. When I contacted Kim I found myself telling him in detail what I wanted to know and how I wanted to know it!
Suddenly it was about heutagogy!
This term was coined in 2000 by (Hase, S., & Kenyon, C. (2000)) and relates to self-directed learning. The word, derived from the Greek word heuriskein meaning “to discover” and is related with “heuristic” that is defined as a method of teaching by allowing students to discover for themselves (like Archimedes). The focus in this approach is on WHAT and HOW the learner wants to learn and not on what is going to be taught.
Thus, the heutagogical learning is not planned nor linear but informal and reminds of how people learn outside the school out of their own motivation, curiosity, needs or frustrations (like in my case).
In heutagogy, teachers are not the source of the information (pedagogy) nor a guide (andragogy) but more like a co-learning partner while the students define their own problems, questions to answer and learning goals as I did when I wanted to learn about studio photography.
I knew exactly what I wanted and needed to learn. I discovered a problem and had my own questions in mind.
Heutagogy is indeed a student-centered approach which reminds of problem- based learning (PBL) but with a more open and unpredictable outcome like challenge based learning (CBL).
The heutagogical approach is like a long road for the long-life learners, the ones hungry of knowledge, the ones who never leave school, the autodidacts. Heutagogy is available to learners of all ages and is not bound to institutions.
Technological advances have paved the way for e-heutagogical learning with the arrival of MOOCs, OER, Youtube, LinkedIn, Facebook, Twitter and Mastodont, Pinterest and Reddit and Quora and Wikipedia. There are many sources. The learners are able to create their own content and to learn by networking at their own pace.
My friend Carolin, 50+ told me today that she wanted to learn how to build furniture. I asked her, why don’t you just do it?
And we started to talk about economical issues, lack of time and the requirements to enter a prestigious school like Malmstens. We then realized that she doesn’t need a certificate, she just wants to learn and for this she could just ask someone on the internet. Nowadays anyone can learn anything from anyone at any time. My friend doesn’t need to give away her dream of becoming a cabinetmaker.
And like this we had also our little “eureka” moment before leaving for our Lucia Concert (with our clothes on).

Lucka #2: Jag är inte dum, bara förvirrad! – om akademisk litteracitet

litteracitet(av engelska literacy ’läs- och skrivkunnighet’)begrepp använt för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande. – NE.se

Jag läste ett studieförberedande program i gymnasiet, tyngdpunkt samhällskunskap och språk. Andra generationen som pluggar på universitet. Modersmål svenska.

Trots detta blev det första mötet med universitetsstudierna (grundkurs statsvetenskap, Stockholms universitet) en chock. Utan direkt förklaring till formatet, skulle jag delta i seminarier om politisk teori. Filosofer nämndes. Sofies Värld av Jostein Gaarder lästes om (detta var innan Wikipedia).

Jag greppade Hegels tes – antites = syntes, och höll mig krampaktigt vid den förståelsen (jag är inte dum, bara förvirrad!) men i övrigt var det oerhört svårt att ta sig in i denna vetenskap. Jag talade inte samma språk. Som helt ny student visste jag inte heller om något annat än att skämmas lite lagom och ta nya tag i andra kurser som passade mig bättre: historia och litteraturvetenskap.

Men jag tänker ofta på den här erfarenheten, att vara behörig på pappret och ändå inte kunna navigera i allt det som rör högre studier och inte riktigt veta vad det finns för hjälp att få. Det centrala är ofta att komma in i det språk som används inom just det ämne eller vetenskapliga fält som står som ansvarig för utbildningen. Det talas alltmer om litteracitet – läs- och skrivkunnighet, nära knutet till en specifik kontext. Jag har med mig en typ av litteracitet från svensk grund- och gymnasieskola från 80-90-tal, men har fått utöka den med litteracitet i relation till den digitala utvecklingen, visuell retorik, men också som medarbetare på ett högskolepedagogiskt centrum.

Ett sätt att stötta studenter i detta – att navigera i den läs- och skrivkunnighet som behövs för att klara sina studier och troligen även inför ett kommande arbetsliv, är att visa på vad som finns via Universitetsbibliotek, Studenthälsan, Språkverkstaden, studievägledare och andra stödfunktioner som jobbar runt om studenterna för att hjälpa dem lyckas.

Det som även finns – och som till min stora glädje ligger uppe som en öpFotografisk bild av bokpen lärresurs är den prisbelönta satsning MDU (Mälardalens universitet) gjort i form av Språka på akademiska – målgrupp studenter med annat modersmål än svenska, men funkar även för studenter som vill förbättra sin akademiska litteracitet.

 

Flerfrontsfluff

–  Vi måste börja kalla oss för något mer seriöst! Det kan inte stå Flerfrontsfluff i kalendern längre, det är så svårt att förklara!

Ivrig att skapa en akronym för vår gruppering (utan akronym finns du inte) uppkom nyordet flerfrontsfluff. Det var lite mer akronymvänligt (FFF) än det lite mer beskrivande benämningen “stödenheter, funktioner och intresserade vid LiU som på olika sätt arbetar med att stötta studenters lärande och mående för att skapa förutsättningar för breddat deltagande”. Inom ramen för våra högskolepedagogiska kurser på Didacticum lyfts detta under temat Utbildning för alla? där det både ska ingå en presentation av vad LiU har för stöd för studenter som lärare kan behöva vara medvetna om, men också lyfta frågor kring hur vi utformar läraktiviteter, hur formulerar vi instruktioner och hur designar vi våra kursrum? Inte helt enkelt alltid – eftersom tidsramen för många lärare är rätt hårt pressad redan från start.

Och samtidigt ökar förfrågningarna till koordinatorerna som jobbar med särskilt stöd, statistik från en sammanställning gjord vid SU (letar febrilt efter källan) visar på ökat behov av stöd för studenter som rör NPF, språk, akademisk literacitet, psykisk ohälsa och stress. Så därför började vi som jobbar med detta samordna oss, vi började träffas och berätta vad vi ser, vad vi gör för analyser av läget. Vi mobiliserar. Det är bättre att jobba på flera fronter – och även om fluff i sig kan låta lite förminskande, så är det någonstans där det behövs insatser. Förståelse och empati – inkludering och tillgänglighet, som i bästa fall kan gynna alla.

Och visst – att engagera sig i den här typen av fråga kan, som även lyfts i en artikel av Stina Melander Att göra högre studier tillgängliga, uppfattas som ett sätt att okritiskt utföra politiska intentioner, men jag tror att vi kan bättre än så. Vi kan utöver det rent medmänskliga, se pedagogiska vinster i att se över vad konsekvenserna av breddad rekrytering faktiskt innebär, och få till ett inkluderande förhållningssätt till nästa steg – vårt ansvar att som lärosäte jobba med breddat deltagande på längre sikt.

I och med detta inlägg tänkte jag även introducera den nya kategorin Utbildning för alla, där länkar, tips och reflektioner samlas med en tydlig inriktning. Det postas mycket i vårt låsta, stängda Team, mFör det som märks i min omvärldsbevakning och i mötet med andra lärosäten är att detta på intet sätt är unikt för just LiU. Det här är en fråga för alla som sysslar med högre utbildning, vi är på många sätt långt efter grund- och gymnasieskolan i att hantera detta, vilket riskerar att bli en rejäl krock vid övergången från den ena skolformen till den andra för rätt många studenter.

I vilket format tänker du?

I somras snubblade jag över följande Youtube-klipp om Afantasi (på engelska Aphantasia). Att ha Afantasi innebär att man inte kan frambringa bilder i sitt inre.

Undrar du om du har Afantasi? Prova i så fall att göra följande experiment:

Stäng ögonen och tänk på ett äpple. Kan du se det? Har det en viss färg? Kan du se några särskilda detaljer?

Om du inte alls kan se något i ditt inre så har du Afantasi, likt ca 1% av en befolkning. Även personer utan Afantasi kan ha skiftande förmåga att måla upp inre bilder. För en del är den inre bilden lite suddig och för andra upplevs den lika levande och detaljrikt som om man såg den framför sig i verkligheten.

Något som också skiljer mellan individer är huruvida vi har en inre monolog. Alltså om vi formulerar våra tankar i ord, och om vi i så fall tänker i enstaka ord eller i fullständiga meningar.

Vad jag tycker är intressant, är att vi tänker på olika sätt utan att ens vara medvetna om det. Det är lätt att tro att alla har ungefär samma format på sina tankar. Men hur vi tänker borde ha inverkan på vårt känsloliv, vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Det kan vara bra att påminna sig om i kontakten med kollegor och studenter, om inte annat än för att ha mer förståelse när det blir missförstånd.

Jag har vid några tillfällen bett vänner och familjemedlemmar beskriva hur de tänker, och det är väldigt intressant att höra vad de svarar. Mitt primära sätt att tänka är förresten i monolog-format, jag “hör” min egen röst tala till mig. Jag har dessutom ganska bra förmåga att tänka i bilder.

I vilket format tänker du? Svara gärna med en kommentar!