Lucka 4: Vad händer efter examen?

Livslångt lärande är ett begrepp som har diskuterats länge inom såväl högre utbildning som de högre sfärerna av politiken. Det kan vara lite svårt att få fatt på den exakta betydelsen, men i grund och botten handlar det om att få en samlad syn på alla former av lärande som en individ ägnar sig åt under sin livstid. Kopplat till detta finns ofta ambitioner att förändra hur såväl formell som informell utbildning genomförs, allt i syfte att skapa en befolkning som är klokare, driftigare och mer anställningsbar. Det finns åtminstone två viktiga perspektiv inom livslångt lärande.

Photo by Gaelle Marcel on Unsplash

Vi kan lära oss hela livet

En utgångspunkt för livslångt lärande är observationen att de flesta människor bibehåller förmågan att lära sig så gott som hela livet. Och lärandet är inte på något sätt begränsat till enbart organiserad utbildning, utan det finns ett helt spektrum av möjligheter, allt från certifierade kurser som ger diplom till det vardagsnära lärandet i mellanmänskliga relationer. Vi kan lära oss var som helst och när som helst, på arbetsplatsen, i föreningen eller av våra vänner. Genom att på detta sätt vidga perspektiven kan vi åstadkomma flera saker. För det första erkänner vi och ger cred (som det heter) åt många olika former av lärande. Vi gör oss fria från den förlegade synen att utbildning är något man gör en gång och aldrig mer. För det andra kan vi bli inspirerade att planera den formella utbildningen så att den på ett bättre sätt kan sparka igång denna livslånga process. För oss inom högre utbildning skulle det kunna innebära att vi mer explicit försöker utveckla studenternas naturliga nyfikenhet och förmåga att lära sig lära. En sådan strävan kan sägas ha koppling till någon form av bildningstanke. Vi skulle också kunna överväga att lägga upp högskoleutbildningen på andra sätt. Måste man gå en hel utbildning på en gång? Kanske vore det bättre om fler personer jobbade några år mellan kandidat- och masterutbildningen? Vi kan också skapa en rad nya utbildningsformer, riktade till grupper som befinner sig mitt i karriären och har lite andra förutsättningar än de studenter direkt från gymnasiet som vi är mest vana vid. Detta skulle kunna resultera i uppdragsutbildningar, MOOC-kurser, m.m.

Vi bör lära oss hela livet

En annan vinkling på det livslånga lärandet är konstaterandet att det moderna samhället ändras rätt fort. Även om arbetstagare har en gedigen grundutbildning kommer de att i olika avseenden behöva vidareutbilda sig flera gånger under karriären. Frågan är vems ansvar detta är. Det skulle kunna vara akademins ansvar, som då förväntas skapa nya erbjudanden, enligt ovanstående diskussion. Det skulle också kunna vara arbetsgivarens ansvar, som då antingen behöver anordna vidareutbildningen själv (vilket kan vara svårt och dyrt) eller kan köpa in utbildningen från en extern leverantör. Någonstans i detta dilemma har en marknad skapats, där olika utbildningsanordnare tävlar med lärosätena om att lösa företagens kompetensförsörjning. Lärosätena har förstås trovärdigheten, medan utbildningsföretagen har fördelen att faktiskt kunna leverera något rätt snabbt.

Betyder detta att livslångt lärande är något entydigt gott som alla alltid borde satsa på? Nja, ett problem med livslångt lärande är att det kan bidra till trenden med individualisering och självförbättring. Vi borde alla bli inte bara mer hälsosamma, modemedvetna och attraktiva. Vi ska också lära oss nytt och utvecklas, hela tiden. Detta sätter en oerhörd press på individen som inte alltid leder till något positivt. I förlängningen kan en ensidig hårdför satsning på livslångt lärande leda till djupare sociala klyftor. Alla har ju inte samma förutsättningar att ständigt gå flashiga kurser och vässa sitt cv. Dessutom kan hela diskussionen kring livslångt lärande användas som en ursäkt för olika parter att inte ta ansvar. Eftersom det inte finns någon konsensus kring vems ansvar det livslånga lärande egentligen är kan alla skylla på varandra.

Som så många andra i grunden politiska begrepp är livslångt lärande en vacker tanke som är svår att genomföra i praktiken. Men det behöver inte betyda att vi inte ska försöka. Jag återkommer ofta i tanken till det inspirerande initiativ som jag hörde talas om från KTH. 2016 samlades en grupp för att fundera över hur ingenjörsutbildningar skulle se ut 2027/2028. Dessa tankar mynnade ut i en fiktiv utbildningskatalog, med tydliga inslag av livslångt lärande. Man kan förstås ha många synpunkter på innehållet, men sättet att tänka utanför lådan och fundera över framtiden känns fräscht och långsiktigt. Kanske skulle även lärosäten, som organisationer, behöva lära sig kontinuerligt under hela sin livslängd.

Lucka 3: Dags att städa!

Aristoteles

–  Nu behöver det bli ordning på torpet! (Sa kanske aldrig Aristoteles egentligen, men han tänkte det säkert)

Nästa grek (eller egentligen makedonier) att göra spår i de filosofiska idéer som har bäring i dagens pedagogiska diskussioner. Han var en nyfiken filosof och vetenskapsman – allt skulle undersökas! Han använde både förnuft och sina sinnen och ägnade sig gärna åt naturstudier. Förnuftet är det som gör människan till just en människa – det är medfött, men behöver fyllas med saker vi sett, hört och upplevt för att det ska fyllas med någon typ av innehåll. Tillbaka till ordningen – Aristoteles gillade verkligen att ordna upp tillvaron, och rörde sig i flera olika områden: biologi, etik, logik, naturvetenskap, politik och epistemologi = läran om kunskap.

Hans bidrag till just kunskapsteori är de tre begreppen: episteme ‘vetande, vetenskap’, fronesis ‘förstånd, gott omdöme’ och techne ‘konst, färdighet, hantverk’

An AI-generated image A groupie with Socrates, Plato and Aristoteles
A groupie with Socrates, Plato and Aristoteles, by Microsoft Bing AI

Lucka 2: Sinnevärlden och idévärlden

Plato
Head of Platon, Roman copy. The original was exhibited at the Academy after the death of the philosopher (348/347 BC) Wikimedia Commons

Sokrates snackade en massa, och tur för honom (och oss andra) var väl att det fanns en annan filosof som även skrev ner många av dessa filosofiska samtal “dialoger”. Det är i vanlig ordning viktigt att vara källkritisk – men oavsett vad i dessa dialoger som är Sokrates och vad som är Platon: det tänkande som förs fram har inspierat västerländsk filosofi i nästan 2500 år. Platon var 29 år när Sokrates dömdes till döden för att han ansågs förleda ungdomen på villovägar. Sokrates höll ett försvarstal inför juryn, men fick till slut ändå tömma en giftbägare som straff. Platon gav ut ett referat av försvarstalet och ansåg att Sokrates död var ett bevis på den konflikt som fanns mellan de faktiskta förhållandena i samhället och det som var en sanning eller ett ideal. Han grundade världens första Akademi där han fortsatte att undervisa genom att samtala i ämnen såsom filosofi, matematik och gymnastik. Platon funderade mycket över vad vår verklighet består av och han kom fram till att den är tvådelad:

  1. Sinnevärlden – där allting flyter, inget är beständigt, föremål kommer och går och
  2. Idéernas värld – där vi kan få säker och evig kunskap genom att använda förnuftet.

Låter ju enkelt? Eller?

Rekommenderar varmt ett avsnitt om Platon från Bildningspodden

 

Lucka 1: Det enda jag vet, är att jag ingenting vet

Marble, Roman copy after a Greek original from the 4th century BC. From the Quintili Villa on the Via Appia.
Marble, Roman copy after a Greek original from the 4th century BC. From the Quintili Villa on the Via Appia.

Vi börjar årets julkalender med historia. Närmare bestämt några rader om en av filosofins historiska personer som kommit att prägla dagens undervisning och lärande. Dock skulle kanske inte Sokrates säga att det han ägnade sig åt var att undervisa – han samtalade. Han ville själv lära sig någonting av dem han pratade med och under samtalets gång fick han ofta sin motpart att se på saker med lite andra ögon. Han hade troligen kunnat passa in rätt bra på Didacticum: Han ställde väldigt mycket frågor! Han var övertygad om att insikt, dvs verklig insikt behöver komma inifrån – det går inte att tvinga fram av andra.

An AI-generated picture of a modern day Socrates
A modern day Socrates – generated by Microsoft Bing

Fnys inte åt fnösket

Photo by Benjamin DeYoung on Unsplash

När tändstickorna tog över marknaden under andra hälften av 1800-talet försvann så småningom kunskapen om hur man gör upp eld från grunden, åtminstone hos de flesta. Därigenom försvann också en del av kulturen. Ingen behövde längre veta vilka träd man skulle plantera och hur man skulle behandla dem för att odla fnösktickor. Ingen behövde heller veta hur man rensar, kokar och manglar den skördade tickan. Gjorde det något att nästan alla glömde bort hur vi gjort upp eld de senaste tusen åren? Varje förändring innebär en risk att förlora något och en chans att vinna något annat. Tack vare vår moderna, offentligt finansierade museiverksamhet behöver vi nuförtiden inte vara särskilt oroliga för att väsentlig kunskap ska gå helt och hållet förlorad. Fnöske och flinta är idag något vi hittar på Skansen.

Det finns säkert många som även idag kan göra upp eld på mer eller mindre gammalmodiga sätt. Man kan göra det som en kul grej i scouterna, men det kan också ha en djupare mening. Du kan känna en koppling till dina förfäder, känna att du är en del av ett större sammanhang, av en lång tradition som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Det är en känsla som du antagligen inte får av en tändsticka eller en tändare. Du kan också känna dig förberedd inför den stora kollapsen, när civilisationen bryter samman. Men – handen på hjärtat – vi kommer nog aldrig återgå till en tid när vi i någon större skala tänder elden med eldstål.

Kanske står vi nu inför ett liknande kulturellt skifte. Kanske kommer kunskapen om hur man skriver en text från grunden inte längre att finnas hos de breda folklagren i framtiden. Med hjälp av olika AI-tekniker kommer vi kanske i framtiden inte att behöva hålla i pennan eller trycka på tangenterna. Vi kan diktera, gestikulera eller kanske bara tänka lite diffust, och så formas en sammanhållen berättelse. Och den kanske inte ens uttrycks i gammaldags bokstäver. Det händer nog inte imorgon. Det kanske till och med dröjer tills du har gått i pension. Du kommer kanske sitta på hemmet och tänka tillbaka på den gamla goda tiden när du använde reservoarpennor, skrivmaskiner, bärbara datorer, smarta telefoner. Hur det än blir kommer viss kunskap, vissa förmågor att bli mindre viktiga i framtiden.

Vilken av de tekniker som du använder dagligen kommer först hamna på museum?