Tag: Didacticum

Det utmärkta nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning tipsade om artikeln It’s a Bit Inappropriate: UK Students’ Negative Perception of Using Humor in Teaching Politics. Eftersom jag alltid ansett att humor är en vital del av inte bara mitt läraruppdrag, utan alla delar av livet, blev jag lite irriterad och misstänksam när jag såg rubriken. En första tanke var att säga något bitskt baserat på att artikeln var publicerad i Journal of Political Science Education, men det kändes allt för billigt att göra poänger av det.

Den inledande delen av artikeln tar upp fem risker med att försöka inkorporera humor i undervisningen. Jag ska diskutera dem en i taget, och visa att de inte egentligen handlar om humor utan om undervisning i allmänhet.

1. För det första finns det sociala konventioner kopplade till platser, vilket innebär att studenter kanske inte förväntar sig att skratta i en föreläsningssal. Den som går till en stand up-föreställning gör det frivilligt och förväntar sig utmanande humor, men förväntningarna på en föreläsning är antagligen annorlunda. Det finns en bra grundtanke här som går ut på att lärare måste förhålla sig till studenternas förväntningar, men är inte vårt uppdrag att utmana våra studenter och försöka vidga deras vyer? Jag hoppas att mina studenter ganska snart efter vårt första möte inser att det nästan alltid är okej att skratta. Att lyssna in, förhålla sig till och i viss mån även anpassa sig efter studenternas förväntningar är en viktig fråga för lärare som inte är kopplad enbart till humoristiska inslag.
2. För det andra finns det en stor risk för att skämt missförstås, eftersom det inte går att fullt ut kontrollera hur mottagaren tolkar budskapet. Detta är inte på något sätt enbart kopplat till humor, utan rör all kommunikation. Som lärare har vi detta som en ständigt pågående fundering. Hur ska jag få mina studenter att förstå? En bra lärare säkerställer att budskapet landar rätt genom att lyssna på studenterna, genom att iaktta och återkoppla – på samma sätt som en bra komiker.
3. För det tredje finns det en risk att alienera studenter genom att dra icke-inkluderande skämt. Inte heller detta problem är enbart kopplat till humor. Val av exempel är, eller borde i alla fall vara, något som alla lärare tar på stort allvar. Exempel ska illustrera principer på ett sätt som leder studenterna rätt, som inte favoriserar eller utesluter någon.
4. Den fjärde punkten tar upp att skämt kan landa fel om mottagaren inte har tillräcklig kunskap för att förstå det. Hallå? Är inte detta själva kärnan i undervisningen?! En bra lärare försöker kontinuerligt skaffa sig en uppfattning om vad studenterna kan, vad de förstår, vad de vill, för att på så sätt anpassa undervisningen. Vi ska alltid möta studenterna där det är. Det här är inte på något sätt unikt för humor, utan berör hela lärargärningen.
5. Till sist påpekas att det finns ett maktförhållande mellan lärare och studenter som kan göra att skämt kan användas för att förminska studenter. Detta maktförhållande bör alla lärare vara medvetna om, inte bara kopplat till eventuella försök att vara rolig, utan hela tiden. Allt som vi gör får konsekvenser och tolkas av studenterna.

Det kanske låter som att jag raljerar lite över de här punkterna, men i själva verket är de kopplade till grunden för att vara en bra lärare. Min poäng är att det inte på något sätt är kopplat till humor. Författarna menar med den här argumentationen (som jag ser det) att dåliga skämt skapar dålig stämning, så därför ska ingen någonsin försöka vara rolig. De kastar ut barnet med badvattnet. De skulle lika gärna kunna ha sagt “dåliga lärare ger dålig undervisning”. Jag kan inte påstå att jag går in för att vara rolig i min undervisning. Däremot har jag en inställning till mitt ämne, och till livet i allmänhet, att man inte ska ta saker på för stort allvar. Av detta följer en avslappnad, inkluderande och – ja, faktiskt – lite humoristisk attityd. Och det kommer jag inte ändra.

Nyligen läste jag en intressant text med rubriken Hard Truths That Higher Education Has Evaded for Too Long i Inside Higher Ed och plockade upp följande citat:

“[…] college teaching remains largely what it has always been: an amateur enterprise that fails to take into account the insights of the learning sciences. This means that most classes are instructor-centered and involve little active or experiential learning apart from instructor-led discussions.”

Det här kanske är sant i en amerikansk kontext, men det stämmer inte överens med min bild av högre utbildning i Sverige. Visst, det finns säkert kurser som skulle må bra av mer studentaktivt lärande, men på det stora hela har vi en professionell lärarkår. Jag har träffat så många engagerade och duktiga lärare, på LiU och på andra lärosäten, som alltid har studenters lärande i fokus.

Men, det kanske finns andra bistra sanningar som vi skulle behöva fundera över. Vilka blinda fläckar har vi? Vad är det för saker vi intalar oss själva? Jag tror att ett par skygglappar som många av oss inte inser att vi bär handlar om campusbaserad utbildning. Vi är i stor utsträckning en hög nostalgiska campuskramare som har svårt att föreställa sig att utbildning kan bedrivas på något annat sätt.

Det är absolut inget fel med campusbaserad utbildning. Från min egen helt och hållet campusbaserade grundutbildningstid har jag många fina minnen. Intensiva studier blandades med en lagom mängd festande och rätt mycket föreningsengagemang. Kanske levde jag i en bubbla under studietiden, men det var som helhet en fantastisk upplevelse. Men samtidigt vill jag inte bli en gubbe som vräker ur sig klyschor av typen “studietiden är den bästa i ditt liv”.

Men det finns många olika likvärdiga sätt att lära sig och utvecklas. Campusutbildning är inte den enda gyllene kungsvägen till kunskap, men väl ett kostnadseffektivt sätt att massutbilda befolkningen. Samlar vi alla på samma ställe skapas synergieffekter, både avseende utbildningen och den sociala situationen. Men att tro att detta är det enda sättet är att blunda för verkligheten. LiU har antagligen inte möjlighet att växa särskilt mycket när det gäller traditionell campusbaserad utbildning. Det går absolut att starta nya djärva utbildningar, men för att växa signifikant måste vi utforska fler sätt att bedriva utbildning.

Ska vi då tvingas lämna vår trygga hamn? Nej, inte alls. Det kommer finnas ett mycket stort utrymme för campusbaserad utbildning även i framtiden. Men vid sidan av den kommer det finnas alternativ och det är där den spännande utvecklingen kommer äga rum i framtiden.

Som systemförvaltare har jag privilegiet att kunna ta del av alla supportärenden. En tanke som har slagit mig är hur ofta det kommer in vad jag har kommit att kalla för ställföreträdande felanmälningar. Det handlar om att en lärare anmäler att en eller flera av studenterna i kursen upplever ett problem med någon digital tjänst.

Som lärare kan jag förstå att man vill agera på det här sättet. Jag vill själv göra allt jag kan för att hjälpa mina studenter och så långt det är möjligt skydda dem från alla konstiga system som de tvingas använda. Jag vill slipa bort all onödig vardagsfriktion, så att de enda utmaningar de behöver tampas med är de pedagogiska sådana som jag har designat in i min kurs.

Supportärenden avseende digitala tjänster sönderfaller i några tydliga kategorier där de vanligaste är:

• Handhavande: Användaren förväntade sig ett resultat som inte är förenligt med hur systemet fungerar. Detta kan ibland vara svårt att reda ut och leder inte sällan till negativa känslor hos anmälaren.
• Dataöverföring mellan olika system: En student saknar åtkomst till en viss resurs, trots att hen borde ha det, på grund av att någon process gått fel. När problemets natur är identifierad går det oftast att lösa dessa problem rätt snabbt.
• Buggar: Systemet fungerar inte så som gränssnittet eller manualerna har utlovat. Detta inträffar mycket mer sällan än vad folk i allmänhet tror och ibland kan det vara svårt att återskapa just de förutsättningar som triggar buggen. När problemet väl är identifierat jobbar supporten ofta på två fronter: för det första ska användaren få omedelbar hjälp att komma vidare i sitt arbete, för det andra ska buggen lösas så att samma problem inte uppstår igen.

Oavsett vilken typ av problem det rör sig om behöver vi som arbetar med support alltid ha tydliga svar på några grundläggande frågor:

• Exakt vem är det som upplever problemet? Ge oss gärna användar-id så att vi kan spåra dessa personers aktivitet.
• Exakt vad förväntade sig användaren och exakt vad hände istället? Skicka gärna med skärmdumpar eller filmer som visar webbadress och klockslag.

När en lärare gör en ställföreträdande felanmälan innebär det oftast att ärendet tar längre tid. Vi måste först ställa motfrågorna till läraren, som därefter måste kontakta studenterna för att inhämta denna information. Det bästa är istället att uppmuntra studenterna att göra felanmälan själva. Då kan supporten ha direktkontakt med den som är drabbad och snabbare få svar på kompletterande frågor. Dessutom får studenterna snabbare förslag på vad de kan vidta för åtgärder. Den som ändå vill ta på sig ansvaret att göra en ställföreträdande felanmälan kan väsentligt skynda på ärendet genom att i förväg samla in så mycket och så detaljerad information om problemet som möjligt.

Ett annat hett tips: Om problemet är akut, skicka inte e-post utan ring supporten. Via telefon kan du få omedelbar hjälp. Ett skriftligt ärende signalerar att det inte är lika bråttom.

Håller du inte med? Använd gärna kommentarsfältet för konstruktiva funderingar kring hur vi kan förbättra våra gemensamma arbetsprocesser.

Hur blir jag en god människa? Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Hur ska jag förhålla mig till andra människor? De flesta världsreligioner har gjort behändiga listor att följa: de fem pelarna, den åttafaldiga vägen eller de tio budorden. Det står var och en fritt att välja vilken lista man vill följa, men ingen av dem har ännu lyckats ena mänskligheten. Tvärtom har flera världsreligioner ägnat mycket tid åt att så splittring, och gör så fortfarande.

Det finns dock en mycket viktigare lista som det råder nästan absolut konsensus kring. Jag tänker förstås på de globala målen. 193 länder är medlemmar i FN. Det är i princip hela jordens befolkning. Det finns förstås några länder som ännu inte är erkända av alla, men så gott som alla står bakom de globala målen. Inte varje enskild person, förstås, men så gott som alla världens länder.

De globala målen är inte perfekta, men de är det bästa vi har. De sammanfattar koncist vilka utmaningar mänskligheten står inför fram till 2030. Och det handlar inte alls bara om “hållbar utveckling”. De globala målen handlar om hur vi ska bli goda människor, hur vi ska veta vad som är rätt att göra och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Så, om nu alla världens länder är överens om att det är det här vi borde fokusera våra ansträngningar på, varför är inte de globala målen mer synliga? Varför betraktas de som ett särintresse för överengagerade miljömuppar? Borde inte de globala målen vara det första och kanske enda vi utgår från när vi lägger upp strategier för framtiden? De är ju den enda verkligt globala värdegrunden.