En naturlig fråga efter alltmer undervisning online är den som är rätt vanlig även i den fysiska lärmiljön: Hänger ni med? Den är nära besläktad med lärarens undran om det vi står och berättar och förklarar överhuvudtaget har landat som det är tänkt ute bland deltagarna/studenterna: Har ni några frågor?
Osäkerheten som läraren då kan uppleva blir såklart ännu större när det snabbt blir en rådande kultur att alltid närvara med avstängda kameror i möten online. Har du tur kanske några använder chatten för kommentarer eller så har deltagarna/studenterna en egen back-channel som du som lärare inte känner till.
Jag tror att vi alla behöver fundera över vad som måhända sker där bakom den svarta rutan och att inte döma för hårt. Varför blir det så lätt en radda svarta rutor i ditt videomöte?
En del sitter kanske i ett trapphus för att få studiero på snålt tilltagen boendeyta, en del går mest in i mötet och påbörjar en inspelning för att i bästa fall ta del av innehållet någon annan gång, en annan orkar inte vara mer delaktiga än detta minimum och en fjärde sitter med tre barn i samma bostad som också ska delta i undervisning online.
Börjar vi med den analysen kanske det är lättare att förstå deltagarna/studenternas förutsättningar och motivationsgrunder för att ta del av det du vill förmedla. Och ta sen med dessa funderingar till den campusförlagda undervisningen – hur säkerställer jag att alla hänger med även på plats? Det finns en annan kontaktmöjlighet, men är alltid ivrigt nickande hos vissa den bästa lägesmätaren alla gånger? Är det samma deltagare/studenter som är aktiva online vs på plats?
En del gillar att föreläsa, en del gillar att lyssna. En del föreläser för att de tror att de måste, en del lär sig ingenting av att bara lyssna. En del försöker hitta sätt att bygga in aktiverande moment i sina föreläsningar – men kan möta motstånd eftersom förväntan är någon annan. Att vara aktiv i sitt eget lärande är krävande, vilket gör frågan hur en ska få till detta oerhört komplex.
Men som en klok lärare sa i en diskussion för någon vecka sen:
“Mår inte studenterna bra är det väl klart att motivationen att interagera och vara aktiv sjunker drastiskt”
Och ja – då spelar det tyvärr inte så stor roll hur många quiz, gruppdiskussioner, wikis, utmaningar, bikupor eller projekt du bygger in för att stötta ett aktivt lärande.
I mitt nästa inlägg kommer jag fånga upp denna något melankoliska avslutning med lite tankar om Community of Inquiry (CoI), lektionsplanering för distans och Universal design for learning (UDL) som förhoppningvis kan vara verktyg för vidare reflektioner och lösningar.