En klok kollega sa en gång att pedagogik är konsten att möblera. Att tänka in rummet i sin planering av en läraktivitet kan tänkas vara självklart, men frågan är hur mycket vi ändå stannar upp och funderar över vilka val vi gör och vilka begränsningar det finns i många lärmiljöer på ett universitet. Med långa handläggningstider för schemaläggning är det inte alltid så lätt att planera för undervisning där du fullt ut kan använda rummet som en del av din kursdesign. Det kan vara allt från stolar som sitter fastmonterade i golvet till bullrig ljudmiljö vid minsta lilla ommöblering, eller en så enkel sak som att du helt plötsligt står där och har fått en helt annan sal än den du bett om.
Men oavsett dessa ibland frustrerande hinder så visar alltmer diskussioner inom det högskolepedagogiska området på att rummet har betydelse för att kunna undervisa med studentcentrerat och (student)aktivt lärande i fokus. Men frågan är – hur gör jag? Finns det några tips och tricks eller kommer det bara bli en massa reflektionsfrågor som svar? Till min stora glädje finns det nu en bok där lärare inom högre utbildning berättar om sina erfarenheter. Boken har en tydlig struktur där varje exempel är noga beskrivet och även följs av lärdomar och tips. Det är exempel från olika svenska universitet och högskolor, samt från olika ämnesområden.
Platsen har en stor betydelse för vårt lärande – det ger oss sociala sammanhang, mötesplatser och slumpmässiga kontaktytor och det finns en inbyggd lätthet att röra sig mellan både studier och fritid. Campus är inte bara en plats, det är en identitet, en kulturyttring, en stark norm att det är där vi möts för att bilda oss och i viss mån bli vuxna.
Den digitala platsen är som ett litet envist, störigt småsyskon som helst avfärdas som en omogen konkurrent. Men så kom en pandemi – och de digitala mötesplatserna blev snabbt uppgraderade till det enda sättet för oss att överhuvudtaget kunna bedriva utbildning med en hyfsad kontinuitet. Och med dem våra ofta styvmoderligt behandlade hjälpmedel – presentationsteknik och multimedia (som förtjänar minst ett eget blogginlägg…).
Kunskapen och framförallt erfarenheten av att använda internet och media låg framförallt inom den del av utbildningsväsendet som erbjudit distansutbildning. Det senare bedrevs långt innan digitaliseringen gjorde sitt genombrott: i begynnelsen via korrespondens och telekommunikation, efterhand kompletterad med de medietyper som stod till buds (radio, film, tv). Oftast asynkront. Det ska vara likvärdigt med campusutbildning – men det är aldrig exakt samma sak. Det är ett sätt att lösa logistiska problem, bredda sin rekrytering och nå grupper som skulle ha svårt att studera på annat sätt. Men det ses hela tiden som ett andra hands-alternativ. En stand-in som inte kan erbjuda alla typer av utbildningar.
Det är då klart att det skapar oro när det digitala tar över under en period – det sker en normförskjutning. Den ordinarie blir överglänst. Det blir med ens tydligt att det går att göra så mycket mer än att lägga upp en mapp i en lärplattform. Oron infinner sig direkt – innebär detta att allt ska ske online nu? GE MIG MIN LEKTIONSSAL TILLBAKA!
Synen på flexibilitet kring tid, rum och kontaktytor för både social interaktion och lärande luckras direkt upp – det blev synligt att det inte behöver vara så vattentäta skott mellan campus och distans. Men tänk – tänk om någon SER det även efter pandemin? Då kanske vårt campus blir helt och hållet utkonkurrerat av digitala världar. Frågan är om detta utlöste en identitetskris – eller om det finns potential till ett utvecklingssprång också?
Människor gillar sitt campus, sitt bibliotek, sin väl valda tentaplugg-plats. Det finns så mycket rutiner och ritualer, som det lätt blir när både studier och liv sker kring samma plats under några intensiva studieår. För många är det åren du blir mer vuxen dvs du blir så mycket mer än bara bildad. Stora investeringar har gjorts för att bygga upp denna infrastruktur som ett campus utgör.
Min förhoppning är att den viktigaste lärdomen vi drar – när dammet efter krisen lagt sig något, att det i begreppet campusuniversitet ingår en självklar uppvärdering av det som sker online som en likvärdig komponent vid utformningen av framtidens utbildningsutbud. Det ska inte vara en nödlösning att en läraktivitet sker online, det ska vara genomtänkt utbildningsdesign där det finns förståelse för målgruppens behov.
Och att vara social online kan skapa minst lika fina vänskapsband inför framtiden som via en studentfest på Flamman.
…skjuta upp saker? Sitta sent kvällen innan och fixa det sista i sin presentation inför föreläsningen nästa dag? Min kära kollega Gunvor skickade för ett tag sen en intressant krönika på ämnet: Uppskjutandets pris som tar upp det här med prokrastinering – för vi har flera gånger märkt att det är ett beteende hos flera – inte bara studenterna som tas upp i just denna krönika. I fallet med en del av oss lärare kan det indirekt få konsekvenser för studenternas sätt att hantera materialet och i värsta fall fostrar vi studenterna i att skjuta upp saker i vårt sätt att designa en kurs.
I väntan på Gunvors utlovade reflektion kring detta tema, kan i alla fall jag leka syster duktig och härmed påminna om att det vore trevligt med ett inlägg på ett ämne som lätt annars skjuts upp. Till en annan dag. I morgon. Eller kanske efter påsk. Och vilken dag som helst kommer säkert ett inlägg jag själv utlovat om att vi behöver lyssna mer på olika studenter när vi utformar multimedia i utbildningssyfte. Vilken dag som helst…
Det är verksamhetsberättelsetider för den statligt anställda. Uppdrag, diskussioner, åtaganden ska struktureras och redovisas – gärna genom siffror. I mitt arbete med vår konsultativa verksamhet “Ta hjälp av en pedagogisk utvecklare” sammanställer jag just nu vad vi gjort, hur många vi träffat – och det jag själv tycker är det viktigaste:
Vad har samtalen kretsat kring? Vad vill undervisande personal vid LiU ha svar på?
En stor del av funderingarna rör av naturliga skäl konsekvenserna av att upprätthålla utbildning även under en pandemi. Men lustigt nog är det en fråga som är hyfsat universell. Den kommer upp – oavsett om det gäller online/hybrid/campusundervisning. Det är en fråga som de flesta möter. Den där som handlar om studenters (o)vilja att interagera på det sätt som är tänkt i undervisingssituationen. Goda ambitioner och ett studentaktiverande tänk krockar med…ja vad är det egentligen som kommer i vägen när det goda samtalet snarare blir en rätt trist monolog?
“- Har ni några frågor?” …möts av en solid vägg av tystnad, blanka blickar eller svarta rutor i Zoom. Och mina funderingar kretsar kring vad vi väljer att kalla detta möte. Denna läraktivitet som i schemat benämns: föreläsning. Experten som något sårat mumlar något om “jag gillar ju verkligen att föreläsa” men inte alltid når fram och får den entusiasm som hen förväntat sig.
Kanske är det ett missförstånd i terminologin – vad associerar en lärare respektive student med begreppet föreläsning? Googla gärna ordet föreläsning och se på bildresultatet. Hur gestaltas föreläsningen som format? En av de träffar som kommer högst upp i mitt sökresultat är en studentblogg som ger tips på “hur du håller dig vaken på föreläsningar”. Kan det vara så enkelt att det är en fråga om förväntningar inför mötet – att det ser olika ut, och t o m kan påverkas av något så enkelt som dagsform.
En del, men inte alla, gillar verkligen att föreläsa – men frågan är hur föreläsningen som format kan ramas in av andra aktiviteter. Inom högskolepedagogiken pratar vi mycket om konstruktiv länkning – serien av läraktiviteter behöver skapas med lärandemål i åtanke och nära koppling till verkligheten/tänkt kontext för att det ska bli tillämpbart och förhoppningsvis ge ny kunskap som integreras väl med det studenterna redan kan. Det är komplexa processer som sätts igång – därför är de också så svåra att styra.
Jag tror själv mycket på variation genom olika typer av läraktiviteter – alltför mycket strömlinjeformad leverans kan i sin tur ge falska förhoppningar om hur arbetslivet efter examen ser ut. Det är helheten i en kursdesign, med olika små komponenter som skapar aktiva studenter snarare än en enda föreläsning enligt mall A.
Sen en sista kommentar. Ta inte heller ifrån den goda föreläsaren sin nisch, men ha inte en övertro till att expertis nödvändigtvis skapar en edutainer.
