Author: Peter Dalenius

Som systemförvaltare har jag privilegiet att kunna ta del av alla supportärenden. En tanke som har slagit mig är hur ofta det kommer in vad jag har kommit att kalla för ställföreträdande felanmälningar. Det handlar om att en lärare anmäler att en eller flera av studenterna i kursen upplever ett problem med någon digital tjänst.

Som lärare kan jag förstå att man vill agera på det här sättet. Jag vill själv göra allt jag kan för att hjälpa mina studenter och så långt det är möjligt skydda dem från alla konstiga system som de tvingas använda. Jag vill slipa bort all onödig vardagsfriktion, så att de enda utmaningar de behöver tampas med är de pedagogiska sådana som jag har designat in i min kurs.

Supportärenden avseende digitala tjänster sönderfaller i några tydliga kategorier där de vanligaste är:

• Handhavande: Användaren förväntade sig ett resultat som inte är förenligt med hur systemet fungerar. Detta kan ibland vara svårt att reda ut och leder inte sällan till negativa känslor hos anmälaren.
• Dataöverföring mellan olika system: En student saknar åtkomst till en viss resurs, trots att hen borde ha det, på grund av att någon process gått fel. När problemets natur är identifierad går det oftast att lösa dessa problem rätt snabbt.
• Buggar: Systemet fungerar inte så som gränssnittet eller manualerna har utlovat. Detta inträffar mycket mer sällan än vad folk i allmänhet tror och ibland kan det vara svårt att återskapa just de förutsättningar som triggar buggen. När problemet väl är identifierat jobbar supporten ofta på två fronter: för det första ska användaren få omedelbar hjälp att komma vidare i sitt arbete, för det andra ska buggen lösas så att samma problem inte uppstår igen.

Oavsett vilken typ av problem det rör sig om behöver vi som arbetar med support alltid ha tydliga svar på några grundläggande frågor:

• Exakt vem är det som upplever problemet? Ge oss gärna användar-id så att vi kan spåra dessa personers aktivitet.
• Exakt vad förväntade sig användaren och exakt vad hände istället? Skicka gärna med skärmdumpar eller filmer som visar webbadress och klockslag.

När en lärare gör en ställföreträdande felanmälan innebär det oftast att ärendet tar längre tid. Vi måste först ställa motfrågorna till läraren, som därefter måste kontakta studenterna för att inhämta denna information. Det bästa är istället att uppmuntra studenterna att göra felanmälan själva. Då kan supporten ha direktkontakt med den som är drabbad och snabbare få svar på kompletterande frågor. Dessutom får studenterna snabbare förslag på vad de kan vidta för åtgärder. Den som ändå vill ta på sig ansvaret att göra en ställföreträdande felanmälan kan väsentligt skynda på ärendet genom att i förväg samla in så mycket och så detaljerad information om problemet som möjligt.

Ett annat hett tips: Om problemet är akut, skicka inte e-post utan ring supporten. Via telefon kan du få omedelbar hjälp. Ett skriftligt ärende signalerar att det inte är lika bråttom.

Håller du inte med? Använd gärna kommentarsfältet för konstruktiva funderingar kring hur vi kan förbättra våra gemensamma arbetsprocesser.

Hur blir jag en god människa? Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Hur ska jag förhålla mig till andra människor? De flesta världsreligioner har gjort behändiga listor att följa: de fem pelarna, den åttafaldiga vägen eller de tio budorden. Det står var och en fritt att välja vilken lista man vill följa, men ingen av dem har ännu lyckats ena mänskligheten. Tvärtom har flera världsreligioner ägnat mycket tid åt att så splittring, och gör så fortfarande.

Det finns dock en mycket viktigare lista som det råder nästan absolut konsensus kring. Jag tänker förstås på de globala målen. 193 länder är medlemmar i FN. Det är i princip hela jordens befolkning. Det finns förstås några länder som ännu inte är erkända av alla, men så gott som alla står bakom de globala målen. Inte varje enskild person, förstås, men så gott som alla världens länder.

De globala målen är inte perfekta, men de är det bästa vi har. De sammanfattar koncist vilka utmaningar mänskligheten står inför fram till 2030. Och det handlar inte alls bara om “hållbar utveckling”. De globala målen handlar om hur vi ska bli goda människor, hur vi ska veta vad som är rätt att göra och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Så, om nu alla världens länder är överens om att det är det här vi borde fokusera våra ansträngningar på, varför är inte de globala målen mer synliga? Varför betraktas de som ett särintresse för överengagerade miljömuppar? Borde inte de globala målen vara det första och kanske enda vi utgår från när vi lägger upp strategier för framtiden? De är ju den enda verkligt globala värdegrunden.

Aktivt lärande är varken en teori eller en metod. Det är snarare en övergripande idé: tanken att studenterna når längre, tränger djupare och lär sig snabbare om de faktiskt gör någonting. Den som har suttit på en riktigt bra föreläsning vet att man kan lära sig mycket. Man lämnar salen med en känsla av att världen har öppnat sig, att detaljerna är klarare och att man ser längre bort än någonsin tidigare. Men alla föreläsnignar är inte på det sättet. Och det räcker ändå sällan med att bara lyssna. För att lära sig ordentligt måste man göra många saker: läsa, skriva, diskutera, experimentera, lösa problem. Och framför allt måste man kritiskt reflektera både kring ämnet och lärandeprocessen genom att analysera, syntetisera och utvärdera. [1]

Idén om aktivt lärande finns överallt nuförtiden, inte minst i de aktiva verb som ska användas i lärandemålen i våra kurser. I ENQA:s riktlinjer för kvalitetssäkring är studentcentrerat lärande en av hörnpelarna och lärosätena förutsätts uppmuntra studenterna att ta en aktiv roll i att skapa sina egna lärprocesser [2]. Biggs & Tang, en välkänd bok för deltagare i grundläggande högskolepedagogiska kurser, talar om tre nivåer av lärare. Första nivån fokuserar på vad studenten är, hennes egenskaper, motivation och beteenden. Nästa nivå fokuserar på vad läraren gör i form av olika undervisningsinsatser. Den tredje och högsta nivån, som vi alla borde eftersträva, fokuserar på vad studenten gör, alltså hur hon på olika sätt är aktiv. [3] Även om aktivt lärande är ett luddigt begrepp finns det många som har undersökt om det leder till ökat lärande, vilket det – spoiler alert – faktiskt gör [4, 5].

Att “bara” föreläsa och förutsätta att studenterna själva fixar alla de där andra aktiviteterna, det funkar säkert bra i små kurser i högre årskurser med hypermotiverade studenter. Men i lägre årskurser, i stora grupper där studenterna ibland kanske är osäkra över om de valt rätt kurs, där krävs det mer av läraren. Vi måste hitta läraktiviteter som skapar engagemang och aktivitetet hos så många av våra studenter som möjligt. Och här finns det många som har gått före. Det finns massor av tips – i stort och smått – på aktiviteter vi kan planera för våra studenter. [6, 7] Men är all aktivitet av godo? Bara för att studenterna pratar med varandra är det inte säkert att de lär sig något. Vi behöver hitta precis de aktiviteter som funkar för vårt eget område och vår egen studentgrupp, och som för lärandet framåt. Samtidigt är det också viktigt att förstå att alla studenter inte fungerar likadant. Alla kommer inte gilla hög aktivitetsnivå och intensiv interaktion, åtminstone inte hela tiden. Ibland vill man bara mysa in sig, helt anonymt, i en varm föreläsning – oavsett om den är bra eller inte.

–

[1] Bonwell, C. C., & Eison, J. A. (1991). Active learning: Creating excitement in the classroom. 1991 ASHE-ERIC higher education reports. ERIC Clearinghouse on Higher Education, The George Washington University, One Dupont Circle, Suite 630, Washington, DC 20036-1183. https://eric.ed.gov/?id=ED336049

[2] Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area (ESG). (2015). Brussels, Belgium.
https://www.enqa.eu/esg-standards-and-guidelines-for-quality-assurance-in-the-european-higher-education-area/

[3] Biggs, J. B., & Tang, C. (2007). Teaching for quality learning at university (3rd ed.). Open University Press.

[4] Prince, M. (2004). Does active learning work? A review of the research. Journal of engineering education, 93(3), 223-231. https://doi.org/10.1002/j.2168-9830.2004.tb00809.x

[5] Freeman, S., Eddy, S. L., McDonough, M., Smith, M. K., Okoroafor, N., Jordt, H., & Wenderoth, M. P. (2014). Active learning increases student performance in science, engineering, and mathematics. Proceedings of the national academy of sciences, 111(23), 8410-8415. https://doi.org/10.1073/pnas.1319030111

[6] Svinicki, M. D., & McKeachie, W. J. (2011). McKeachie’s teaching tips: Strategies, research, and theory for college and university teachers (13th ed.). Wadsworth, Cengage Learning.

[7] Introduction to Active Learning. Center for Research on Learning & Teaching. University of Michigan. https://crlt.umich.edu/active_learning_introduction

 

En av mina favoritwebbplatser är utan tvekan svenska.se. Här kan man söka efter svenska ord i SAOL, SO och SAOB – de tre ordböcker som Svenska Akademien ansvarar för. Den coolaste av dessa tre är utan tvekan SAOB. Syftet med Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är att dokumentera det svenska skriftspråket från 1520-talet och framåt. Arbetet har pågått under många år och och är ännu inte färdigt. I skrivande stund har alla ord fram till och med bokstaven Å dokumenterats. Så snart man har kommit fram till Ö är det dags att börja om, eftersom artiklarna på A är från 1890-talet. Förra året såg det ett tag mörkt ut, eftersom finansieringen av detta viktiga arbete var hotad, men tack och lov verkar det ha löst sig, enligt en artikel i DN från 18 mars 2022.

En artikel i SAOB är kanske lite svårläst för den som inte är van, men den är ett ymnighetshorn av intressanta detaljer för den som funderar över vad ett ord egentligen betyder. Här får vi veta vilka former ordet har antagit över tid, dess etymologi (ordhistoria), men framför allt får vi en lång lista på olika betydelser. Och här klyvs verkligen hår. Ett ord som har använts på många olika sätt, med endast subtila skillnader, får därför en lång artikel. Och för varje betydelse finns belägg i form av hänvisningar till excerpt (textutdrag).

Ett ord som kanske är lite extra intressant att fundera över för oss som är verksamma inom högre utbildning är kurs. Artikeln i SAOB om detta ord är från 1938, så alla eventuella nya sätt att använda ordet som tillkommit de senaste 85 åren får vänta tills kommittén har kommit hit på andra varvet.

För det första kan kurs beteckna en framåtriktad rörelse eller ett lopp. Det kan röra sig om hästkapplöpning, tornerspel eller i överförd bemärkelse hur en flod eller en himlakropp rör sig, eller hur ett sjukdomsförlopp utvecklas. Denna betydelse markeras i SAOB med ett kors, vilket innebär att den inte aktivt används i språket just nu. Det är dock lätt att associera till hur det engelska ordet course fortfarande används.

Kurs kan också beteckna en riktning eller en rutt för ett fartyg eller ett flygplan. Vi säger att det är viktigt att hålla rätt kurs, att inte komma ur kurs, etc. Och det kan vi göra även i överförd bemärkelse när det gäller att styra ett land, ett parti, ett företag, eller varför inte ett universitet.

Inom ekonomi kan kurs beteckna ett vid en viss tidpunkt noterat pris på valutor, obligationer, aktier eller liknande. Börskurserna stiger eller faller. Beträffande valutakurserna kanske kronan har stärkts mot dollarn, eller tvärtom.

Det som är mest intressant för oss är kanske den pedagogiska betydelsen. SAOB säger att en kurs är en “i viss ordning fortskridande undervisning eller studier som avser att ge önskad eller erforderlig utbildning eller kunskap i visst hänseende”. Det handlar inte bara om enstaka, lösryckta bitar av kunskap, utan en kurs ska alltid ha en inneboende logik eller struktur. Och en kurs ska också ha ett tydligt mål. Den ska leda någonstans. Det är ingen slump att kurs i pedagogisk bemärkelse lånat sin färg från övriga betydelser. Tanken med en kurs är ju att det ska finnas en framåtriktad rörelse, det ska finnas en planerad rutt.

I den här bemärkelsen är en kurs någonting ganska abstrakt, en idé, en tankemässig konstruktion. Men SAOB noterar också att kurs i överförd bemärkelse ibland kan syfta på den skriftliga framställningen av denna idé – vad vi kanske skulle kalla kursplan eller kursbeskrivning. Ibland kan också kurs användas för att beteckna deltagarna. “Hela kursen åkte på exkursion.”

SAOB noterar ytterligare en pedagogisk betydelse för ordet kurs, nämligen “det kunskapsmått som krävs för viss examen”. Denna betydelse känns inte lika klockren idag. Efter Bologna-reformen skulle vi snarare kalla det programplan, lärandemål eller något liknande. Men det ska alltså bli spännande att se vilka uppdateringar språkvetarna gör av den här artikeln när de om några år kommer till bokstaven K.

Jag har haft förmånen att besöka flera svenska lärosäten. Även om jag varit i Uppsala flera gånger har jag dock aldrig gått förbi aulan i Universitetshuset. Enligt säkra källor ska det finnas en gammal devis över ingången på formen “Tänka X är stort men tänka Y är större”. Dessa två variabler ska motsvaras av orden “rätt” och “fritt”. Jag har hört folk citera devisen, men hur jag än försöker kan jag aldrig lära mig i vilken ordning orden ska komma. Vad är det som är störst?

Min tanke var att den här texten skulle handla om att jag egentligen inte tycker om den här devisen. Jag tänkte få till en briljant analys som skulle visa att det går att argumentera lika bra för att det är det fria respektive det rätta tänkandet som är störst. Därmed skulle hela sentensen implodera av självmotsägelse och visa sig vara enbart snömos. Sedan skulle jag i förbigående säga något klatschigt om gamla dammiga institutioner, mellan raderna ifrågasätta deras relevans i dagens samhälle och subtilt antyda att det är vid unga (medelålders?) lärosäten som den verkliga intellektuella utvecklingen sker.

Så långt kommen i planeringen började jag fundera över om jag skulle googla lite på devisen. Det kanske fanns något skrivet om vem som har formulerat den eller varför någon valde att skriva just detta just här?[1] Även om det här bara är en blogg är det ju alltid tjusigt att kunna ha referenser. Det kan piffa upp den tråkigaste av texter.

Där någonstans blev jag tvungen att hejda mig. Skulle jag söka efter källor så att jag kunde få den rätta tolkningen av devisen, eller skulle jag bara reflektera fritt? Eftersom jag fortfarande inte kunde minnas hur devisen egentligen är formulerad visste jag inte vilken strategi jag skulle välja. Men å andra sidan, varför skulle jag följa vad någon gubbe på en föråldrad provinsiell skola har sagt? Det känns bättre att använda sin egen hjärna. Jag följer förstås LiU-visionen och har mod att tänka fritt. Och dessutom, jag kanske ändrar mig i morgon. Den här texten är i alla fall inte huggen i sten.

[1] Spoiler alert: Det finns.