Author: Peter Dalenius

Nyligen läste jag en intressant text med rubriken Hard Truths That Higher Education Has Evaded for Too Long i Inside Higher Ed och plockade upp följande citat:

“[…] college teaching remains largely what it has always been: an amateur enterprise that fails to take into account the insights of the learning sciences. This means that most classes are instructor-centered and involve little active or experiential learning apart from instructor-led discussions.”

Det här kanske är sant i en amerikansk kontext, men det stämmer inte överens med min bild av högre utbildning i Sverige. Visst, det finns säkert kurser som skulle må bra av mer studentaktivt lärande, men på det stora hela har vi en professionell lärarkår. Jag har träffat så många engagerade och duktiga lärare, på LiU och på andra lärosäten, som alltid har studenters lärande i fokus.

Men, det kanske finns andra bistra sanningar som vi skulle behöva fundera över. Vilka blinda fläckar har vi? Vad är det för saker vi intalar oss själva? Jag tror att ett par skygglappar som många av oss inte inser att vi bär handlar om campusbaserad utbildning. Vi är i stor utsträckning en hög nostalgiska campuskramare som har svårt att föreställa sig att utbildning kan bedrivas på något annat sätt.

Det är absolut inget fel med campusbaserad utbildning. Från min egen helt och hållet campusbaserade grundutbildningstid har jag många fina minnen. Intensiva studier blandades med en lagom mängd festande och rätt mycket föreningsengagemang. Kanske levde jag i en bubbla under studietiden, men det var som helhet en fantastisk upplevelse. Men samtidigt vill jag inte bli en gubbe som vräker ur sig klyschor av typen “studietiden är den bästa i ditt liv”.

Men det finns många olika likvärdiga sätt att lära sig och utvecklas. Campusutbildning är inte den enda gyllene kungsvägen till kunskap, men väl ett kostnadseffektivt sätt att massutbilda befolkningen. Samlar vi alla på samma ställe skapas synergieffekter, både avseende utbildningen och den sociala situationen. Men att tro att detta är det enda sättet är att blunda för verkligheten. LiU har antagligen inte möjlighet att växa särskilt mycket när det gäller traditionell campusbaserad utbildning. Det går absolut att starta nya djärva utbildningar, men för att växa signifikant måste vi utforska fler sätt att bedriva utbildning.

Ska vi då tvingas lämna vår trygga hamn? Nej, inte alls. Det kommer finnas ett mycket stort utrymme för campusbaserad utbildning även i framtiden. Men vid sidan av den kommer det finnas alternativ och det är där den spännande utvecklingen kommer äga rum i framtiden.

Som systemförvaltare har jag privilegiet att kunna ta del av alla supportärenden. En tanke som har slagit mig är hur ofta det kommer in vad jag har kommit att kalla för ställföreträdande felanmälningar. Det handlar om att en lärare anmäler att en eller flera av studenterna i kursen upplever ett problem med någon digital tjänst.

Som lärare kan jag förstå att man vill agera på det här sättet. Jag vill själv göra allt jag kan för att hjälpa mina studenter och så långt det är möjligt skydda dem från alla konstiga system som de tvingas använda. Jag vill slipa bort all onödig vardagsfriktion, så att de enda utmaningar de behöver tampas med är de pedagogiska sådana som jag har designat in i min kurs.

Supportärenden avseende digitala tjänster sönderfaller i några tydliga kategorier där de vanligaste är:

• Handhavande: Användaren förväntade sig ett resultat som inte är förenligt med hur systemet fungerar. Detta kan ibland vara svårt att reda ut och leder inte sällan till negativa känslor hos anmälaren.
• Dataöverföring mellan olika system: En student saknar åtkomst till en viss resurs, trots att hen borde ha det, på grund av att någon process gått fel. När problemets natur är identifierad går det oftast att lösa dessa problem rätt snabbt.
• Buggar: Systemet fungerar inte så som gränssnittet eller manualerna har utlovat. Detta inträffar mycket mer sällan än vad folk i allmänhet tror och ibland kan det vara svårt att återskapa just de förutsättningar som triggar buggen. När problemet väl är identifierat jobbar supporten ofta på två fronter: för det första ska användaren få omedelbar hjälp att komma vidare i sitt arbete, för det andra ska buggen lösas så att samma problem inte uppstår igen.

Oavsett vilken typ av problem det rör sig om behöver vi som arbetar med support alltid ha tydliga svar på några grundläggande frågor:

• Exakt vem är det som upplever problemet? Ge oss gärna användar-id så att vi kan spåra dessa personers aktivitet.
• Exakt vad förväntade sig användaren och exakt vad hände istället? Skicka gärna med skärmdumpar eller filmer som visar webbadress och klockslag.

När en lärare gör en ställföreträdande felanmälan innebär det oftast att ärendet tar längre tid. Vi måste först ställa motfrågorna till läraren, som därefter måste kontakta studenterna för att inhämta denna information. Det bästa är istället att uppmuntra studenterna att göra felanmälan själva. Då kan supporten ha direktkontakt med den som är drabbad och snabbare få svar på kompletterande frågor. Dessutom får studenterna snabbare förslag på vad de kan vidta för åtgärder. Den som ändå vill ta på sig ansvaret att göra en ställföreträdande felanmälan kan väsentligt skynda på ärendet genom att i förväg samla in så mycket och så detaljerad information om problemet som möjligt.

Ett annat hett tips: Om problemet är akut, skicka inte e-post utan ring supporten. Via telefon kan du få omedelbar hjälp. Ett skriftligt ärende signalerar att det inte är lika bråttom.

Håller du inte med? Använd gärna kommentarsfältet för konstruktiva funderingar kring hur vi kan förbättra våra gemensamma arbetsprocesser.

Hur blir jag en god människa? Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Hur ska jag förhålla mig till andra människor? De flesta världsreligioner har gjort behändiga listor att följa: de fem pelarna, den åttafaldiga vägen eller de tio budorden. Det står var och en fritt att välja vilken lista man vill följa, men ingen av dem har ännu lyckats ena mänskligheten. Tvärtom har flera världsreligioner ägnat mycket tid åt att så splittring, och gör så fortfarande.

Det finns dock en mycket viktigare lista som det råder nästan absolut konsensus kring. Jag tänker förstås på de globala målen. 193 länder är medlemmar i FN. Det är i princip hela jordens befolkning. Det finns förstås några länder som ännu inte är erkända av alla, men så gott som alla står bakom de globala målen. Inte varje enskild person, förstås, men så gott som alla världens länder.

De globala målen är inte perfekta, men de är det bästa vi har. De sammanfattar koncist vilka utmaningar mänskligheten står inför fram till 2030. Och det handlar inte alls bara om “hållbar utveckling”. De globala målen handlar om hur vi ska bli goda människor, hur vi ska veta vad som är rätt att göra och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Så, om nu alla världens länder är överens om att det är det här vi borde fokusera våra ansträngningar på, varför är inte de globala målen mer synliga? Varför betraktas de som ett särintresse för överengagerade miljömuppar? Borde inte de globala målen vara det första och kanske enda vi utgår från när vi lägger upp strategier för framtiden? De är ju den enda verkligt globala värdegrunden.

Aktivt lärande är varken en teori eller en metod. Det är snarare en övergripande idé: tanken att studenterna når längre, tränger djupare och lär sig snabbare om de faktiskt gör någonting. Den som har suttit på en riktigt bra föreläsning vet att man kan lära sig mycket. Man lämnar salen med en känsla av att världen har öppnat sig, att detaljerna är klarare och att man ser längre bort än någonsin tidigare. Men alla föreläsnignar är inte på det sättet. Och det räcker ändå sällan med att bara lyssna. För att lära sig ordentligt måste man göra många saker: läsa, skriva, diskutera, experimentera, lösa problem. Och framför allt måste man kritiskt reflektera både kring ämnet och lärandeprocessen genom att analysera, syntetisera och utvärdera. [1]

Idén om aktivt lärande finns överallt nuförtiden, inte minst i de aktiva verb som ska användas i lärandemålen i våra kurser. I ENQA:s riktlinjer för kvalitetssäkring är studentcentrerat lärande en av hörnpelarna och lärosätena förutsätts uppmuntra studenterna att ta en aktiv roll i att skapa sina egna lärprocesser [2]. Biggs & Tang, en välkänd bok för deltagare i grundläggande högskolepedagogiska kurser, talar om tre nivåer av lärare. Första nivån fokuserar på vad studenten är, hennes egenskaper, motivation och beteenden. Nästa nivå fokuserar på vad läraren gör i form av olika undervisningsinsatser. Den tredje och högsta nivån, som vi alla borde eftersträva, fokuserar på vad studenten gör, alltså hur hon på olika sätt är aktiv. [3] Även om aktivt lärande är ett luddigt begrepp finns det många som har undersökt om det leder till ökat lärande, vilket det – spoiler alert – faktiskt gör [4, 5].

Att “bara” föreläsa och förutsätta att studenterna själva fixar alla de där andra aktiviteterna, det funkar säkert bra i små kurser i högre årskurser med hypermotiverade studenter. Men i lägre årskurser, i stora grupper där studenterna ibland kanske är osäkra över om de valt rätt kurs, där krävs det mer av läraren. Vi måste hitta läraktiviteter som skapar engagemang och aktivitetet hos så många av våra studenter som möjligt. Och här finns det många som har gått före. Det finns massor av tips – i stort och smått – på aktiviteter vi kan planera för våra studenter. [6, 7] Men är all aktivitet av godo? Bara för att studenterna pratar med varandra är det inte säkert att de lär sig något. Vi behöver hitta precis de aktiviteter som funkar för vårt eget område och vår egen studentgrupp, och som för lärandet framåt. Samtidigt är det också viktigt att förstå att alla studenter inte fungerar likadant. Alla kommer inte gilla hög aktivitetsnivå och intensiv interaktion, åtminstone inte hela tiden. Ibland vill man bara mysa in sig, helt anonymt, i en varm föreläsning – oavsett om den är bra eller inte.

–

[1] Bonwell, C. C., & Eison, J. A. (1991). Active learning: Creating excitement in the classroom. 1991 ASHE-ERIC higher education reports. ERIC Clearinghouse on Higher Education, The George Washington University, One Dupont Circle, Suite 630, Washington, DC 20036-1183. https://eric.ed.gov/?id=ED336049

[2] Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area (ESG). (2015). Brussels, Belgium.
https://www.enqa.eu/esg-standards-and-guidelines-for-quality-assurance-in-the-european-higher-education-area/

[3] Biggs, J. B., & Tang, C. (2007). Teaching for quality learning at university (3rd ed.). Open University Press.

[4] Prince, M. (2004). Does active learning work? A review of the research. Journal of engineering education, 93(3), 223-231. https://doi.org/10.1002/j.2168-9830.2004.tb00809.x

[5] Freeman, S., Eddy, S. L., McDonough, M., Smith, M. K., Okoroafor, N., Jordt, H., & Wenderoth, M. P. (2014). Active learning increases student performance in science, engineering, and mathematics. Proceedings of the national academy of sciences, 111(23), 8410-8415. https://doi.org/10.1073/pnas.1319030111

[6] Svinicki, M. D., & McKeachie, W. J. (2011). McKeachie’s teaching tips: Strategies, research, and theory for college and university teachers (13th ed.). Wadsworth, Cengage Learning.

[7] Introduction to Active Learning. Center for Research on Learning & Teaching. University of Michigan. https://crlt.umich.edu/active_learning_introduction