Och när jag nu ändå har er på tråden – ta del av vad de Globala målen för 2030 innebär, och fundera över hur en kan arbeta för att uppnå dessa inom högre utbildning.
Har vi inte redan börjat? Fokus i artikeln är ju vad vi som medarbetare vid universitet och högskolor behöver fokusera på för att bidra till klimatomställningen. Och ja – det är verkligen dags att leva i enlighet med det vi forskar fram. Byta till allt mer resfria möten med hjälp av digitala verktyg, använda överskottsenergi från serverhallar för att kyla en isbana, fundera över transportmedel till och från arbetsplatsen.
Den här typen av beteendeförändring och självrannsakan är väl ändå något som studenter fått med sig från förskoleåldern. Det vi i debattartikeln borde “börja med”, kommer vara självklart att vi gjort länge, för på sätt och vis är det de enkla åtgärderna.
Globala målen i en grundskola i Linköping
Den stora utmaningen, och den riktiga omställningen borde väl också vara att klimatsäkra våra utbildningar? Ha ett hållbarhetsperspektiv och ifrågasätta etablerade normer. Det kan vara riktigt jobbigt, men borde också vara en del i att säkra ett hållbart lärande. Eller vad säger du?
I skrivande stund har närmare 20 000 studenter vid franska universitet och högskolor skrivit under ett manifest där de väljer att ta ”framtiden i sina egna händer, genom att kollektivt bestämma [sig] för att inkludera en social och miljömässig ambition i såväl [sina] dagliga liv som i [sina] liv som framtida arbetstagare, och därigenom förändra den väg på vilken världen har slagit in och undvika en dödlig katastrof”[1]. Studenterna ifrågasätter ett ekonomiskt system som inte tar med den resursförbrukning på vilken vår ekonomi bygger i sina beräkningar och som därför blir blint inför konsekvenserna av att fortsätta på den inslagna vägen. De kritiserar också ett politiskt system som ägnar sig åt interna stridigheter istället för att formulera positiva framtidsvisioner och genomföra politik som bidrar till att de kan uppnås. Likaså kritiserar de en ideologi där individens självförverkligande och strävan efter egen vinning står i centrum och som framstår som alltmer ohållbar. Studenterna, många av dem från Frankrikes elitskolor för ingenjörer och ekonomer, säger sig vara beredda att rata de arbetsgivare som inte tar hållbarhetsproblemen på allvar och visar sig beredda att de facto agera på ett mer ansvarsfullt sätt.
Som universitetslärare med intresse för lärande för hållbar utveckling tycker vi detta manifest är intressant: Hur har studenterna utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera grunderna, de för-givet-tagna utgångspunkterna, för en kapitalistisk ekonomi vars främsta mål är BNP-tillväxt? Hur har de utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera den individualistiska ideologin som de menar leder oss allt närmre avgrunden? Hur har de tillägnat sig en värderingsgrund som går på tvärs mot den värderingsgrund som är rådande i vårt samhälle och som har gett dem modet att säga att de inte längre ställer upp på den? Är svaret på dessa frågor att de går på utbildningar som på ett konstruktivt sätt har lyckats integrera lärande för hållbar utveckling?
Lärande för hållbar utveckling innebär lärande som bidrar till att utveckla en förståelse för de hållbarhetsutmaningar som samhället möter; hur dessa utmaningar är skapade av (ohållbara) sociala och tekniska system och hur samverkan mellan dessa socio-tekniska system och dess komponenter ser ut. Det innebär även en förmåga att reflektera över sin professionella roll och sitt professionella ansvar i förhållande till en hållbar utveckling; att förstå relationen mellan sin profession och miljömässiga, sociala och ekonomiska system – liksom en vilja att förändra såväl dessa socio-tekniska system och strukturer som sina egna personliga beteende för att främja en hållbar utveckling. Med andra ord innebär det att man lär sig de förmågor och får den vilja som de franska studenterna uppvisar. Är detta något som franska universitet och högskolor aktivt jobbar med att utveckla hos sina studenter? Finns sådana aspekter med i deras lärandemål? Följer de upp sina studenters förmågor, förhållningssätt och värderingar i relation till en hållbar utveckling? Vi vet inte. Däremot vet vi att det svenska utbildningsväsendet, med ett fåtal positiva undantag, brister vad avser lärande för en hållbar utveckling (se UKÄ 2017) och att det är hög tid att förändra detta och fundera kring frågan: på vilket sätt kan vi förbereda våra studenter till att i sina yrkesliv främja en hållbar utveckling? Vad kan vi göra för att röra oss bort från teorier, ideologier och antaganden som ”i bästa fall för oss mot okunnighet och i värsta fall mot ren förnekelse”?[2]
Vi kan förstås jobba för att integrera lärande för hållbar utveckling på ett bättre sätt i våra utbildningar och i detta arbete också titta närmare på de positiva exempel som finns inom svensk universitets- och högskolesektor. T.ex. har Handelshögskolan sedan ett antal år tillbaka integrerat obligatoriska kurser och moment kring Global Challenges för samtliga sina ekonomstudenter. KTH försöker stärka lärande för en hållbar utveckling genom en vicerektor för hållbar utveckling, ett gemensamt centrum för att stödja lärare, verktygslåda med lärmaterial och kompetensutveckling för universitetslärare. Och vi kan lyssna på studenterna. I en mindre studie av programansvarigas attityder till lärande för hållbar som vi har genomfört uttryckte de programansvariga att studenterna har stor makt att påverka innehållet i sina utbildningar. Om studenterna visar intresse och trycker på för en förändring var de programansvariga mer villiga att genomföra de förändringar som krävs för att deras utbildningsprogram ska bidra med ingenjörer, ekonomer, jurister osv. som i sina framtida yrkesliv kan bidra till att främja hållbar utveckling. Vi hoppas därför att de franska studenternas upprop ska får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi ser gärna att en fransk revolution bli den tändande gnistan för en global omställning av högre utbildning mot att främja en hållbar utveckling.
/Cecilia Enberg & Ola Leifler
[1] “… prendre notre avenir en main en décidant collectivement d’anticiper et d’inclure dans notre quotidien et nos métiers une ambition sociale et environnementale, afin de changer de cap et ne pas finir dans l’impasse.”
[2] “Nous nous bornons au mieux à l’ignorance, au pire au déni.”
Högre utbildning kan motiveras med att man ska kunna garantera samhällets försörjning av kompetens för en mängd olika yrkesgrupper, och för att ge människor möjligheter att utvecklas som personer, förstå sin omvärld bättre och rustas för att lösa samhällets stora utmaningar. Det första målet, att kunna bli anställningsbar inom ett specialistyrke, tenderar dock ofta att vara det viktigaste när man organiserar längre utbildningsprogram. Jag är med i grupper som organiserar tekniska utbildningar och märker att det är väldigt lätt att se tekniska och matematiska kurser som självklara, men andra kurser kan behöva motiveras särskilt. Våra utbildningsprogram gör det därmed tydligt vilka värderingar vi har om vad man bör lära sig först och tillsammans med andra ämnen, vad man ska kunna på djupet och vad man bara behöver ”täcka” i utbildningsplaner. Och även om det knappast finns två ingenjörsutbildningar inom ett visst ämne på olika platser i landet som är identiska, tenderar alla kurser i varje program ändå att vara oumbärliga och svåra att rucka på.
Själv är jag övertygad om att våra utbildningar behöver en annan karaktär för att utveckla våra studenter till kompetenta och engagerade samhällsmedborgare som kan bidra till att skapa ett framtida hållbart och inkluderande samhälle inom ekosystemens ramar. Att verka för detta innebär, på samma sätt som tidigare arbete för att erkänna vikten av etik i utbildningar, att vi behöver värdera kunskap som inte tillhör vår kärnkompetens lika högt som den vi själva har. För min del har det varit befriande på många sätt att, efter disputation och det erkännande det innebär, acceptera att jag behöver lära mig om systemtänkande, trans-disciplinärt lärande, de olika dimensionerna i begreppet hållbarhet och hur de relaterar till varandra och hela tiden känna att det ändå är ok att inte vara expert. Att visa ödmjukhet inför sådant jag ännu inte lärt mig, fortsätta vara nyfiken samtidigt som jag ska kunna ha kvar min kritiska blick och min vetenskapliga hållning.
Under våren genomförde jag och en kollega (Cecilia Enberg) en undersökning där vi frågade programansvariga vid institutionen för industriell och ekonomisk utveckling vad de lade i begreppet hållbarhet och hur de resonerande om att sätta upp lärandemål och -aktiviteter kopplat till detta. På motsvarande sätt som etik, är lärande för hållbar utveckling något som kan kräva att man inte bara lägger till något, utan även tänker om kring sådant som har funnits tidigare. Jag har tidigare varit med om att nya utbildningsmoment som tillfört ett nytt perspektiv först kritiserats för att vara ”flummiga” (vilket ofta betyder annorlunda, och utan klara svar), men efter ett tag kan de ändra mentaliteten hos inte bara studenter utan även lärare vid ett program. För vår del började vi med att införa en kurs i ingenjörsprofessionalism, en kurs med moment över tre år som tillförde personlig utveckling och reflektion till våra ingenjörsprogram. I och med den kursen har vi också diskuterat hur etik och kompetenser kopplat till att kunna verka för en hållbar utveckling kan komma in. Som jag ser det har våra värderingar förändrats en del i och med att både lärare och studenter sett hur värdefullt det är att reflektera över sin egen yrkesroll, sina personliga val och värderingar.
Värderingar är viktiga, värderingar genomsyrar våra utbildningar och de val vi gör och de kan vara svåra att ändra. Men, värderingar går att ändra, och vi har mycket att vinna på att försöka bli medvetna om vilka värderingar vi faktiskt har.
/Ola Leifler, lektor, institutionen för datavetenskap
