Didacticums blogg

I mitt sociala medier-flöde får jag ibland tips av den här typen:

YouTube is the best university in the world. Here are 7 YouTube channels that will teach you more than a $100,000 college degree.

Visst kan YouTube vara till stor nytta. Själv fick jag hjälp att byta batteri i bilen från en vänlig själ som upplyste mig om att det var helt okej att ta i lite extra och att inte fästet skulle gå sönder. Och jag har många gånger hört från studenter som blivit hjälpta i sina studier genom att hitta någon som kan ge dem andra perspektiv än det jag kan erbjuda. Det är förstås helt okej. Jag är den förste att erkänna att lärande kan uppstå när som helst och var som helst.

Men det finns något i det här klatschiga citatet som skaver. Ni håller förstås med mig, men jag vill ändå explicit artikulera några självklara invändningar. Det kan vara bra att säga dessa saker högt ibland.

1) Utbildning ska inte kosta pengar

Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet. God utbildning för alla är det fjärde av de globala mål som FN satt upp. Den texten vågar visserligen inte rakt ut säga att alla borde ha tillgång till kostnadsfri utbildning, men här bör Sverige fortsätta vara ett föredöme. Det ska inte behöva spela någon roll vilken socioekonomisk bakgrund du har. Utbildning ska finnas för alla.

2) Studenter är inte kunder

Undervisning och lärande är två olika saker. Undervisning är inte en produkt eller en tjänst som man har ångerrätt på. Lärande kräver en gedigen och ambitiös insats från den som ska lära sig, annars leder det ingenstans. Att bara slötitta på filmer är ingen garanti för att ett lärande äger rum.

3) Ett universitet är mer än bara filmer

Den som är student vid ett universitet är en del av en gemenskap, med andra studenter inom samma utbildning och i förlängningen med alla som verkar vid lärosätet. En universitetsutbildning skapar en struktur som främjar lärande. Alla tillgängliga resurser bidrar till detta: lokaler, schema, bibliotek, digitala tjänster, m.m. Det går inte att jämföra det med att sitta i soffan och binge-watcha filmer. Men framför allt backas en universitetsutbildning upp av väl genomtänkta kurs- och programplaner som så småningom leder till en internationellt erkänd examen, något som du kan visa upp för världen och som godtas som ett tecken på kvalitet. Och en universitetsutbildning vilar på forskning och beprövad erfarenhet, inte sällan med en nära koppling till aktiva forskare. Det går inte att jämföra med en kille som spelar in en film hemma i källaren.

EUA (European University Association) publicerade nyligen för fjärde gången en undersökning av hur det står till med autonomin på europeiska lärosäten. I praktiken är det en jämförande analys av utbildningssystemen i 35 olika länder och regioner.

Det är svårt att göra rättvisa åt en diger rapport på över 100 sidor, men vi kan väl titta på huvuddragen. Författarna har utgått från fyra områden:

• När det gäller organisatorisk autonomi får Sverige betyget Medium Low och vi är på plats 21 av 35. Rektor utses inte formellt av medarbetarna, universiteten kan inte själva bestämma vilka externa ledamöter som ska sitta i styrelsen, vi är inte helt fria att starta företag men vi får i alla fall bestämma om den interna strukturen själva – inte för att svenska lärosäten har varit särskilt fantasifulla på den punkten. Det här baserar sig förstås på att vi har en lång tradition av en stark stat.
• För finansiell autonomi får Sverige också betyget Medium Low, plats 23 av 35. Vi får inte fördela om anslag eller behålla särskilt mycket av eventullt överskott, vi kan inte äga våra egna fastigheter, men vi kan åtminstone själva bestämma avgiften för studenter från tredje land.
• Personalautonomin får däremot högsta betyget High och vi är på plats 3 av 35. Vi får själva sätta löner och vi är ganska fria när det gäller anställningsformer och befordringar. Fast frågan är hur fria vi egentligen är, fastgjutna i gamla traditioner.
• Slutligen, när det gäller akademisk autonomi får vi betyget Medium High, plats 17 av 35. Vi kan inte helt själva bestämma antagningskrav, och vi kan inte bestämma vem som ska utvärdera oss, men vi kan skapa vilka program vi vill, på vilka språk vi vill.

Det finns mycket man kan fundera över. Enligt vår lokala devis ska vi ha mod att tänka fritt och göra nytt, men det är inte så lätt att ändra på vare sig lagar eller långa traditioner. Och är fullständig autonomi för lärosäten automatiskt något eftersträvansvärt? Inte nödvändigtvis. Vi är en del av samhället, antingen vi vill eller inte. Och vi finns faktiskt till för andra, inte för vår egen skull. Det är viktigt att vi påminner oss om detta ibland. På sätt och vis är det fascinerande att lagstiftaren ansåg att tredje uppgiften behövde skrivas in explicit. Det är som den där kompisen som ständigt messar och säger “du måste komma ut mer”.