“Jag behöver inte pedagogik”

Photo by Nathan Dumlao on Unsplash

Det måste ha varit en temadag för undervisning av något slag. Det var många år sedan nu, så jag minns inte riktigt sammanhanget. Kanske var det en av alla tillställningar vi hade när vi försökte anpassa oss till Bologna-reformen. Kanske var det en universitetsgemensam inspirationsdag. Han var säkert en sån där höjdarprofessor som drog in massor av anslag. Och just idag hade han välvilligt stigit ned från parnassen för att sprida lite glans över oss som undervisade på heltid och vår torftiga och jordnära existens. Allt det här framgick med önskvärd tydlighet av både hans rörelsemönster och hans mimik, allt under de andra talarnas inlägg. Vi satt i en alldeles för stor sal som någon bokat i den fromma förhoppningen att intresset för undervisning plötsligt skulle ha ökat. Han lutade sig framåt, vilade armarna på stolsraden framför och utminuterade sina visdomsord med stor pondus:

“Ni förstår, mitt ämnesområde är så speciellt, så jag behöver inte det där med pedagogik.”

Nej, jag tror inte att han egentligen sa så, men det var ändå detta som var kärnan i budskapet. Hans ämnesområde var så viktigt och så otroligt specialiserat att ingen utomstående någonsin skulle kunna tillföra något avseende hans undervisning. Ni vet, en sån där som ser myndighetsförordningar som förslag och rektorsbeslut som utgångspunkter för diskussion. Jag minns inte vad reaktionen blev på hans inlägg. Han lutade sig i alla fall belåtet tillbaka, men jag tror inte att det egentligen var någon som kunde säga så mycket efter detta konstaterande.

Det här är en attityd som jag tyvärr har träffat på flera gånger sedan dess, om än oftast i förtäckt form. Mina eventuella problem är så unika att ingen kan förstå dem. Ingen. Och framför allt ska ingen självutnämnd expert komma och tala om för mig hur jag ska undervisa. Vad som händer i klassrummet stannar i klassrummet. I min kateder är jag Gud allsmäktig och kan aldrig ifrågasättas.

Många akademiker drivs av en djupt rotad och till synes oändlig passion för sitt ämnesområde. Som åhörare är det lätt att smittas av den entusiasm som väller fram närhelst de får en chans att prata om sin forskning. Med tiden får akademiker också en naturlig erfarenhet av att förklara vad de håller på med, och en vana av att ständigt bli ifrågasatta och bedömda av reviewers, seminariedeltagare och granskare av ansökningar. De flesta är därför rätt okej föreläsare, men undervisning handlar om så mycket mer än att bara förklara saker. En pedagogiskt skicklig lärare utvärderar och reflekterar över sin undervisning, bygger långsiktiga relationer med sina studenter, leder och utvecklar lärarlag, samverkar med kollegor och det omgivande samhället. Det handlar sällan om att bara komma in och glänsa.

Tack och lov är den här attityden på väg att dö ut. Idag träffar jag många fler som har ett genuint intresse även för undervisning. Även om incitamenten för att arbeta med utbildning jämfört med forskning fortfarande är svagare så är vi på väg åt rätt håll. Så – vem du nu än var på det där mötet för längesedan – ursäkta att det tog så lång tid att formulera ett svar, men jag tror faktiskt att du behöver “det här med pedagogik” mer än någon annan.

Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?

När du läser detta har ljuset vänt tillbaka. Det fysiska ljuset, alltså. Dagarna kommer nu successivt att bli allt längre, även om det kanske inte märks till en början. Upplysningens ljus verkar dock vara på väg att falna. Det är mörkt och kallt i världen. Och dyrt. Så låt oss drömma oss bort från allt och fundera över vilka tre saker vi vill ta med oss till en öde ö. Här är mina förslag:

En soluppgång, med löftet om en ny dag. Någon skulle kanske invända att man inte kan ta med sig en soluppgång. Solen går upp oavsett om jag är på en öde ö eller inte. Och oavsett vad vädret är. Men det jag vill ta med mig är känslan av en soluppgång, hoppet om att universum ändå snurrar på, att naturlagarna fortfarande gäller.

Ett frö, med löftet om en ny vår. Fast egentligen, med mina erfarenheter som hobbyodlare, skulle jag nog ta med mig flera fröer, för säkerhets skull. Kanske en hel kotte? Eller ännu hellre flera olika sorters fröer för att maximera chanserna. Hur som helst, det är själva idén jag vill ta med mig. Det ostoppbara och fullständigt värdeneutrala växandet. Inte utveckling, men väl blad som vecklar ut sig.

En berättelse, med löftet om en ny framtid. Vad är det som är genuint mänskligt, som alltid har funnits och som antagligen är det enda värt att bevara inför nästa försök till civilisation? Berättelsen, så klart. Varför inte slå på stort och ta med Odysséen? För längesedan köpte jag en fin gammal utgåva på loppis, men jag har aldrig lyckats komma längre än första sidan. Hexametern står i vägen. Varje gång jag försöker läsa känner jag den kraftiga rytmen pulsera, så där som hjärtat slår efter en rejäl ansträngning, överröstande allt annat. Kanske var det mer lättlyssnat när Homeros en gång deklamerade i ljuset från lägerelden. Men på min öde ö kanske jag äntligen kan tränga igenom formen och nå in till innehållet. Jag kan nästan höra min gamla svensklärare recitera: “Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles. Olycksdiger till tusende kval för Achaiernas söner.”

Photo by Robson Hatsukami Morgan on Unsplash

Lucka #22: Kreativitet och andra fula ord

En avbön: Någon som skulle publicera det här inlägget kanske glömde att lägga det på timer. Någon får skämmas och publicera det nu.

En kollega har under hösten ägnat sig åt kontorsstädning på en plats hen uppehållit sig under många år. Under denna städning har det uppdagats mången intressant pryttel, men intressantast för mig var en ask kylskåpspoesi. Det är dock inte vilken kylskåpspoesi som helst, utan en Corporate Edition(tm)(c).

Jag känner en djup fascination inför de konstiga ord vi använder i olika kontexter, och kanske allra mest inför just de som känns extra Corporate(tm)(c).Gummiord där betydelsen är upp till var och en. Mitt favorithatord kan vara synergieffekt. Eller är det disruptive? Det kan också vara innovation. Nej, nu ljuger jag, det är förstås kreativitet!

Det är ett ord som förekommer ofta i vår kontext, och det är en riktig vattendelare. Vissa spetsar öronen på direkten och andra vill omedelbart fälla in hovarna och gå hem. Vilken grupp hör du till? Jag står stadigt i gruppen som fäller in hovarna. Kanske även årorna. Min erfarenhet av begreppet kreativitet är nämligen det vita bladets kreativitet. Den tomma ytans kreativitet. Skapandet av Någontinget från Ingentinget. Om någon ger dig ett tomt papper så kanske du känner “YES!” och vill börja skapa någonting från den vita tomheten. Jag viker det omedelbart exakt dubbelt för att jag behöver mindre utrymme, mer ramar och bättre begränsningar.

Trots min aversion mot kreativiteten är jag en av alla dem som spetsar öronen när problemlösning kommer på tal. Lite hycklande kan tyckas, för vad är problemlösning om inte en kreativ process? Den enda egentliga skillnaden är att när den kreativa processen presenteras som ett problem så finns det ramar där. Det finns ett utrymme med begränsningar, en box att existera inom. Tänker jag existera inom boxen? Kanske inte. En del av problemlösningsprocessen handlar om att ta boxen, vända och vrida på den, känna på väggarna, titta utanför den och inuti den och se om den går att bygga om. Överväga om den över huvud taget behövs. Men dess blotta existens gör att en slipper det tomma vita arkets ångest.

Med kylskåpspoesi existerar inte det tomma vita arkets ångest. Det finns en massa begränsningar, och gott om material att bygga vidare på. Det går att börja bygga utan att veta vad en riktigt är ute efter, utan att behöva hitta på från ingenting. Dessutom är formatet kravlöst och mest gjort för att skapa nonsens.

Från oss alla, till er alla… Lucka #24

2022 har varit ett omtumlande år för många av oss. Vi har gått in och ut ur pandemiläge, ett krig har startats i vårt närområde och jag tror många av oss har tänkt ett varv extra kring våra förutsättningar. När jag skriver det här inlägget sitter jag på ett Café i Linköping och jobbar i väntan på ett barns skolmöte. Över öronen sitter stora lurar som stänger ut ljudet utanför men med julmusik som bakgrund och inspiration. Att jobba lite här och där, i olika miljöer och under olika förutsättningar har präglat både studenter och universitetslärares vardag de senaste åren. Flera av oss har både frivilligt och ofrivilligt följt med studenter och kollegor på hundpromenader, sett varandras kök och soffor och, kanske den mer udda, följt med på läkarbesök. Gränslandet mellan studier, jobb och privatliv har suddats ut och påverkar vår stressnivå och vårt välmående. Vissa av oss tycker att de flexibla studierna och arbetet är räddningen, medan andra får sämre hälsa och prestationerna påverkas. I en studie från Kristianstad visar Annika Fjelkners avhandling på att studenter med nätverk klarar sina studier bättre. Hon menar att hur studierna organiseras kan påverka studenternas hälsa. Samma sak såg jag och några kollegor i en nyligen påbörjad studie kring studenters hälsa vars preliminära resultat vi presenterade vid EuroSoTL konferensen som jag beskrev i lucka 17.

En annan aspekt på studenters och lärares situation fick vi exemplifierat av kollegor från Dnipro University of Technology, Ukraina som var på projektbesök på LiU föregående vecka. På grund av krigssituationen bedrevs den mesta undervisningen digitalt och asynkront. Såväl studenter som lärare hade osäker el- och internettillgång, och av säkerhetsskäl ville man inte ha studenter på Campus. Dessutom var Mariupols universitet tillfället inhyst i DniprosTechs lokaler. Inom kort kommer det även en intern LiU nyhet om besöket.

När du läser den här inlägget hoppas jag dock att du inte jobbar utan att du ägnar dig åt återhämtning. Om det är att umgås med nära och kära, eller njuta av friden i naturen eller med lite handarbete spelar ingen större roll. Vi på Didacticum önskar er alla en god jul och ett gott nytt år, och så möts vi igen med laddade batterier och nya pedagogiska idéer!

Privata bilder på små tomtar

Lucka #23: Recension av rimlexikon

Snart är det dags att rimma på julklapparna. Det kan vara svårt att välja vilket rimlexikon man ska använda, så här kommer några tips.

Svenskt rimlexikon gavs ut 1907 av kyrkoherden och folkskoleinspektören L.J.Z. Leksell. Förordet är skrivet av Adolf Noreen, professor i nordiska språk och sedermera ledamot av Svenska Akademien, som är positiv till initiativet. “Undertecknad, som varit i tillfälle att taga kännedom om detta arbete i manuskrift, anser sig hafva anledning vitsorda, att detsamma i det stora hela tillfredsställer alla rimliga anspråk.” Den totala omfattningen är 294 sidor och enligt förordet innehåller det drygt 55000 rim. Trots gammalstafvning och pluralformer på verb känns lexikonet användbart även idag.Svenskt rimlexikon (bra namn!) gavs ut första gången 1952 av folkhögskolerektorn och författaren Einar Odhner, bördig från Sjögestad. Förordet är skrivet av Elias Wessén, också han professor i nordiska språk och ledamot av Svenska Akademien. “Det är icke bara diktaren, som söker efter rimord” konstaterar han. “Det gör också språkmannen ibland, vid vissa slag av undersökningar. Vad har vi i svenskan för ord på -age (garage, persifflage [sic!] o.dyl.)?” Persiflage är ett roligare ord för satir som senast sågs i bruk 1977 i inledningen av Povel Ramels TV-serie “Semlons gröna dalar”. I min ägo har jag den andra reviderade upplagan från 1964 (275 sidor) och den tredje reviderade upplagan från 1995 (316 sidor). Baksidestexten på den senare upplagan hävdar att antalet rim har ökat med 30% till hela 40000. Även om detta är en bit från Leksell är nya Odhner mycket användbar.Bonniers rimlexikon från 2004 av Göran Walter är det mest aktuella. Enligt förordet finns här 44000 rim. Leksell och Odhner är organiserade enligt ordändelser. Vill man hitta ett rim på “tentor” så slår man upp ändelsen “-äntor”. I Bonnies rimlexikon får man först försöka slå upp originalordet “tentor”, men upptäcka att det inte finns. Mellan “tenta” och “teoretiker” är det tomt. Istället får man gå till ordslutsregistret och slå upp “-entor” som hänvisar till ordet “mentor” där lämpliga rim finns listade. För en nybörjare är detta kanske bra, men för en van användare av rimlexikon är det förvirrande.En särställning intar Åke Ohlmarks Rimordbok från 1980. Det är inte ett rimlexikon, vilket författaren noga påpekar i förordet, utan snarare en samling exempel. Här finns listor över dialektrim (skånska sådana), spexrim, Q-rim, m.m., samtliga insamlade under författarens tid i studentkretsar i Lund.Alla rimlexikon bleknar dock i jämförelse med klassikern Hammarlöw. Den pensionerade trävaruhandlaren Ant. Hammarlöw utgav 1920 på eget förlag Svenskt rimlexikon (fantasifullt namn!). Det är strax över 300 sidor och fullpackat med egna tolkningar. 1924 utgavs del två som upptar dubbelrim från A till O. I min ägo finns en faksimilutgåva från 1984 med båda delarna tillsammans, men kronan på verket är förstås ett exemplar av första delen med en dedikation från författaren till sin syster den 8 april 1920.Ant. Hammarlöw hade en egen känsla för språk. Ett hemma ofta citerat exempel är rimmen på “udd”. Efter de uppenbara alternativen (ludd, mudd, kludd, sudd) hittar man de mer kreativa “Robin Hood” och “very good”. Den andra delen med dubbelrim är en veritabel fest för örat. Man behöver inte använda den som lexikon. Den går att läsa som ren poesi. Lyssna bara på följande förslag: juvelkrona/kamelhona, kaninmat/vaccinhat, vittersnack/glitterfrack.