While visiting my former mentor and friend Ana, we came across the term Heutagogy! Yet another “gogy” besides pedagogy (the art and science of teaching children) and andragogy (the art and science of teaching adults).
The term heutagogy is actually related with “eureka“ which Archimedes exclaimed after realizing the equivalency between the volume of his body and the one of the displaced water in his bath. Imagine what a joy he must have felt that made him run naked over the streets of Syracuse.
So, when was the last time you had an “eureka”?
For me it was when I took my family xmas picture this last weekend. For the first I realized that I didn’t know a bunch of things about my camera without counting light metering, strobes and commanding large groups of people.
My instant reaction was that of frustration when I saw my poor results. Then I composed myself and looked for a course on the internet to learn studio photography. When I contacted Kim I found myself telling him in detail what I wanted to know and how I wanted to know it!
Suddenly it was about heutagogy!
This term was coined in 2000 by (Hase, S., & Kenyon, C. (2000)) and relates to self-directed learning. The word, derived from the Greek word heuriskein meaning “to discover” and is related with “heuristic” that is defined as a method of teaching by allowing students to discover for themselves (like Archimedes). The focus in this approach is on WHAT and HOW the learner wants to learn and not on what is going to be taught.
Thus, the heutagogical learning is not planned nor linear but informal and reminds of how people learn outside the school out of their own motivation, curiosity, needs or frustrations (like in my case).
In heutagogy, teachers are not the source of the information (pedagogy) nor a guide (andragogy) but more like a co-learning partner while the students define their own problems, questions to answer and learning goals as I did when I wanted to learn about studio photography.
I knew exactly what I wanted and needed to learn. I discovered a problem and had my own questions in mind.
Heutagogy is indeed a student-centered approach which reminds of problem- based learning (PBL) but with a more open and unpredictable outcome like challenge based learning (CBL).
The heutagogical approach is like a long road for the long-life learners, the ones hungry of knowledge, the ones who never leave school, the autodidacts. Heutagogy is available to learners of all ages and is not bound to institutions.
Technological advances have paved the way for e-heutagogical learning with the arrival of MOOCs, OER, Youtube, LinkedIn, Facebook, Twitter and Mastodont, Pinterest and Reddit and Quora and Wikipedia. There are many sources. The learners are able to create their own content and to learn by networking at their own pace.
My friend Carolin, 50+ told me today that she wanted to learn how to build furniture. I asked her, why don’t you just do it?
And we started to talk about economical issues, lack of time and the requirements to enter a prestigious school like Malmstens. We then realized that she doesn’t need a certificate, she just wants to learn and for this she could just ask someone on the internet. Nowadays anyone can learn anything from anyone at any time. My friend doesn’t need to give away her dream of becoming a cabinetmaker.
And like this we had also our little “eureka” moment before leaving for our Lucia Concert (with our clothes on).
Lucka #13: Vi måste tala om effektivitet
Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.
Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.
Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.
Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?
Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?
Lucka #12 – Anna testar ChatGPT: Wikipedia
…I´ll never have to work again, ekar i huvudet. Eddie Izzards klassiska rant om ny teknik är fortfarande aktuell och nu är det AI som är det “nya” genom lanseringen av chatGPT kopplad till Open AI-projektet. (Där bland annat Microsoft och Elon Musk är inblandade)
Vad finns det då för möjliga användningsområden för den här typen av chatbot? Kommer det innebära slutet för skriftliga inlämningar som grund för examination? Jag har inga direkta svar – men tänkte testa att ge chatboten lite olika uppdrag, som kan skapa underlag för vidare funderingar kring den här typen av teknik. Häng med!
Wikipediaartikel
Som wikipedian tänkte jag direkt – hur kan jag använda detta verktyg för att skriva fler artiklar om modiga kvinnor från olika delar av världen? Mitt mål är att åtminstone fylla på det svenska Wikipedia med artiklar om de kvinnor som fått priset International Women of Courage Award.
Steg 1
Zaria Ghafari saknar t ex artikel. Jag ser därför chatboten i uppdrag att skriva en wikipediaartikel om henne enligt instruktionen: Skriv en wikipediaartikel om Zarifa Ghafari människorättsaktivist.
Chatboten lyckas identifiera att Zarifa är kvinna från Afghanistan och vid en första läsning låter ju detta som en rätt gedigen artikel. Detta är den generiska bilden av en kvinnlig människorättsaktivist. Problemen är dock många:
- Zarifa lever, hon har inte alls gått bort.
- Hon var borgmästare i Maidan Shahr
- Artikeln saknar referenser, inget av det som står går att belägga och skulle därmed inte godkännas överhuvudtaget som artikel på Wikipedia.
Det som istället skrivs fram är en bild av kvinnor som människorättsaktivister – dvs fokus på kvinnors rättigheter, genom organisationer och sociala medier.
Steg 2
Den här chatboten behöver matas med data och erfarenhet som stämmer bättre överens med det som går att verifiera, för att överhuvudtaget vara användbart som stöd för skrivandet av fler artiklar på wikipedia.
Steg 3
Med data i minnet, blir sen nästa version av artikeln betydligt bättre.
Men fortfarande behöver jag som författare referenser och källor för att överhuvudtaget kunna få den här artikeln godkänd enligt Wikipedias regelverk.
Fortsättning följer!
Lucka #11 ”Hemtentan är död”
I en berömd essä från 1967 kritiserar den franske litteraturteoretikern Roland Barthes vanan att analysera och tolka litterära verk med utgångspunkt från författaren. Det är ett misstag, menar han, att utgå från att författarens intention med ett litterärt verk (eller för övrigt något annat konstnärligt arbete) är den rätta tolkningen. Visst kan man utifrån spekulationer om författarens intention finna spår som går att undersöka och tolka, men denna intention skall inte tolkas som ett facit i betydelsen ”det var så hen egentligen menade”. Essän bär rubriken ”The Death of the Author” och kritiken av den intentionella tolkningen fan sin motsvarighet i s.k. New Criticism som myntade begreppet ”the intentional fallacy”. Barthes essä har också varit utgångspunkten för mer radikala tolkningar av författarens roll, nämligen att det enbart är läsarna som avgör vilken betydelse ett litterärt verk har.
Under veckan som gått har jag funderat en del över Barthes essä och författarens död när Open AIs Chat GPT svept över vår akademiska gemenskap. Detta är en fri programvara som är lika enkel att hantera som vilken sökmotor som helst. Vi använder sökmotorer för att finna information om allt möjligt, men Chat GPT kan dessutom svara på frågor och ge förslag på hur vi kan lägga upp en kurs, på villkor att vi ger den instruktioner. Eftersom jag är intresserad av ignorans ställde jag frågan: ”Förklara ignorans!”. Svaret kom sekundsnabbt och var häpnadsväckande relevant (men med något språkligt fel):
”Ignorans är den [sic!] tillstånd då en person saknar kunskap eller information om ett visst ämne eller en händelse. Ignorans kan vara medveten eller omedveten, beroende på om personen har en klar uppfattning om att de saknar kunskap om ett visst ämne eller inte. Många gånger kan ignorans leda till dåliga beslut eller omdömen eftersom personen inte har tillräcklig information för att fatta ett välgrundat beslut. Därför är det viktigt att söka efter kunskap och information för att undvika ignorans”
Svaret var kanske inte uttömmande, men det var en bra start. Frågan var heller inte särskilt preciserad. Under veckan har många delat med sig av såväl underhållande som mer seriösa frågor för att testa tjänstens möjligheter. En av de mer spektakulära är följande (New York Times 5/12):
Barthes sade att författaren är död och min kollega Peter utbrast, ”hemtentan är död”! Denna tjänst ställer mängder av frågor och utmaningar till oss som arbetar i högre utbildning. Kan vi ens bedriva undervisning som vi gjort hittills när förutsättningen att studenterna är upphov till sina egna arbeten kan ifrågasättas? Visserligen har digitaliseringen inneburit en massa utmaningar som klippa och klistra från nätet, möjlighet att kopiera andras texter, men här kan svaren på de frågor vi formulerar skräddarsys av varje student. Ja, vad händer när vi ger studenterna hemuppgifter? I bästa fall används Chat GPT som ett sätt att starta tentafrågan, men det tar ju ifrån författaren det kreativa moment då denne själv inventerar vad som skall ingå i ett svar på en tentamensfråga.
Men kanske detta är ett alltför negativt sätt att betrakta denna utmaning. I stället kan vi se detta som en ny utgångspunkt för kreativitet, men det betyder också att vi måste justera våra kvalitetsgranskningar och bedömningar utifrån förutsättningen att författaren är ett konglomerat av en AI och en student.
/Per-Anders
Lucka #10: Vad kan vi lära oss av Svante Pääbo om arbetsmiljö?
Att gå en kurs på Didacticum innebär inte bara att du får gott kaffe, många olika tesorter att välja mellan, kakor, frukt och glass. Lite här och var finns det broderier med både allvarliga och lustiga budskap, vi har emoji-kuddar och en girlang gjord av internpostkuvert (för att fira utmärkelsen Attraktiv myndighet), whiteboard med veckans olika temadagar. För säsongen relevant pynt.
Små tecken på mänsklig närvaro. Men varför är detta viktigt för en del människor?
Jag blev inspirerad när jag läste en tråd på Twitter om nobelpristagaren Svante Pääbo, där det blev synligt att han vid inredningen av en forskningsmiljö valde att lägga pengar på både klättervägg och takbastu. I inslaget inför helgens nobelutdelning berättade han fnissande att han lyckats fixa klätterväggen genom att kalla det ett konstverk. Nu har han en helt annan typ av budget, men jag tror att han är inne på något som är viktigt – att en arbetsmiljö behöver erbjuda en variation för medarbetare för att variera arbetsställning och ge möjlighet att hitta nytt fokus och tanketid genom olika typer av rum – där det är mer eller mindre människor att interagera med. Det går dock aldrig att kopiera en inredningsdesign rakt av – saccosäckar, klätterväggar, grupprum med glasväggar eller bollhav är ingen universell lösning – det blir mest en kul grej som ingen använder om det känns för långt ifrån målgruppens behov. Men det behövs – särskilt när så många sitter i öppna kontorslandskap. Just nu drömmer jag nog lite extra om ett telefonbås, en yta för lite kontors-stretch utan att behöva synas för alla och faktiskt lite mer konstverk i lokalerna. Och kanske en liten hängmatta att ha under mitt höj och sänkbara skrivbord?
Vad skulle du vilja ha tillgång till i anslutning till din arbetsplats?
När jag skrev min avhandling om upptäckten av Denisovamänniskan stötte jag på en massa smått om Pääbo som liksom inte hörde hemma i en vetenskapliganalys. Men kanske läge att publicera några små fynd här och nu istället. Så, Sju kul om Pääbo:
— Mattis Karlsson (@MattisKarlsson) October 4, 2022
Här kan du läsa om Svante Pääbo via Mattis Karlssons Twitter-tråd.