While visiting my former mentor and friend Ana, we came across the term Heutagogy! Yet another “gogy” besides pedagogy (the art and science of teaching children) and andragogy (the art and science of teaching adults).
The term heutagogy is actually related with “eureka“ which Archimedes exclaimed after realizing the equivalency between the volume of his body and the one of the displaced water in his bath. Imagine what a joy he must have felt that made him run naked over the streets of Syracuse.
So, when was the last time you had an “eureka”?
For me it was when I took my family xmas picture this last weekend. For the first I realized that I didn’t know a bunch of things about my camera without counting light metering, strobes and commanding large groups of people.
My instant reaction was that of frustration when I saw my poor results. Then I composed myself and looked for a course on the internet to learn studio photography. When I contacted Kim I found myself telling him in detail what I wanted to know and how I wanted to know it!
Suddenly it was about heutagogy!
This term was coined in 2000 by (Hase, S., & Kenyon, C. (2000)) and relates to self-directed learning. The word, derived from the Greek word heuriskein meaning “to discover” and is related with “heuristic” that is defined as a method of teaching by allowing students to discover for themselves (like Archimedes). The focus in this approach is on WHAT and HOW the learner wants to learn and not on what is going to be taught.
Thus, the heutagogical learning is not planned nor linear but informal and reminds of how people learn outside the school out of their own motivation, curiosity, needs or frustrations (like in my case).
In heutagogy, teachers are not the source of the information (pedagogy) nor a guide (andragogy) but more like a co-learning partner while the students define their own problems, questions to answer and learning goals as I did when I wanted to learn about studio photography.
I knew exactly what I wanted and needed to learn. I discovered a problem and had my own questions in mind.
Heutagogy is indeed a student-centered approach which reminds of problem- based learning (PBL) but with a more open and unpredictable outcome like challenge based learning (CBL).
The heutagogical approach is like a long road for the long-life learners, the ones hungry of knowledge, the ones who never leave school, the autodidacts. Heutagogy is available to learners of all ages and is not bound to institutions.
Technological advances have paved the way for e-heutagogical learning with the arrival of MOOCs, OER, Youtube, LinkedIn, Facebook, Twitter and Mastodont, Pinterest and Reddit and Quora and Wikipedia. There are many sources. The learners are able to create their own content and to learn by networking at their own pace.
My friend Carolin, 50+ told me today that she wanted to learn how to build furniture. I asked her, why don’t you just do it?
And we started to talk about economical issues, lack of time and the requirements to enter a prestigious school like Malmstens. We then realized that she doesn’t need a certificate, she just wants to learn and for this she could just ask someone on the internet. Nowadays anyone can learn anything from anyone at any time. My friend doesn’t need to give away her dream of becoming a cabinetmaker.
And like this we had also our little “eureka” moment before leaving for our Lucia Concert (with our clothes on).
Lucka #2: Jag är inte dum, bara förvirrad! – om akademisk litteracitet
litteracitet(av engelska literacy ’läs- och skrivkunnighet’), begrepp använt för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande. – NE.se
Jag läste ett studieförberedande program i gymnasiet, tyngdpunkt samhällskunskap och språk. Andra generationen som pluggar på universitet. Modersmål svenska.
Trots detta blev det första mötet med universitetsstudierna (grundkurs statsvetenskap, Stockholms universitet) en chock. Utan direkt förklaring till formatet, skulle jag delta i seminarier om politisk teori. Filosofer nämndes. Sofies Värld av Jostein Gaarder lästes om (detta var innan Wikipedia).
Jag greppade Hegels tes – antites = syntes, och höll mig krampaktigt vid den förståelsen (jag är inte dum, bara förvirrad!) men i övrigt var det oerhört svårt att ta sig in i denna vetenskap. Jag talade inte samma språk. Som helt ny student visste jag inte heller om något annat än att skämmas lite lagom och ta nya tag i andra kurser som passade mig bättre: historia och litteraturvetenskap.
Men jag tänker ofta på den här erfarenheten, att vara behörig på pappret och ändå inte kunna navigera i allt det som rör högre studier och inte riktigt veta vad det finns för hjälp att få. Det centrala är ofta att komma in i det språk som används inom just det ämne eller vetenskapliga fält som står som ansvarig för utbildningen. Det talas alltmer om litteracitet – läs- och skrivkunnighet, nära knutet till en specifik kontext. Jag har med mig en typ av litteracitet från svensk grund- och gymnasieskola från 80-90-tal, men har fått utöka den med litteracitet i relation till den digitala utvecklingen, visuell retorik, men också som medarbetare på ett högskolepedagogiskt centrum.
Ett sätt att stötta studenter i detta – att navigera i den läs- och skrivkunnighet som behövs för att klara sina studier och troligen även inför ett kommande arbetsliv, är att visa på vad som finns via Universitetsbibliotek, Studenthälsan, Språkverkstaden, studievägledare och andra stödfunktioner som jobbar runt om studenterna för att hjälpa dem lyckas.
Det som även finns – och som till min stora glädje ligger uppe som en öp
pen lärresurs är den prisbelönta satsning MDU (Mälardalens universitet) gjort i form av Språka på akademiska – målgrupp studenter med annat modersmål än svenska, men funkar även för studenter som vill förbättra sin akademiska litteracitet.
Flerfrontsfluff
– Vi måste börja kalla oss för något mer seriöst! Det kan inte stå Flerfrontsfluff i kalendern längre, det är så svårt att förklara!
Ivrig att skapa en akronym för vår gruppering (utan akronym finns du inte) uppkom nyordet flerfrontsfluff. Det var lite mer akronymvänligt (FFF) än det lite mer beskrivande benämningen “stödenheter, funktioner och intresserade vid LiU som på olika sätt arbetar med att stötta studenters lärande och mående för att skapa förutsättningar för breddat deltagande”. Inom ramen för våra högskolepedagogiska kurser på Didacticum lyfts detta under temat Utbildning för alla? där det både ska ingå en presentation av vad LiU har för stöd för studenter som lärare kan behöva vara medvetna om, men också lyfta frågor kring hur vi utformar läraktiviteter, hur formulerar vi instruktioner och hur designar vi våra kursrum? Inte helt enkelt alltid – eftersom tidsramen för många lärare är rätt hårt pressad redan från start.
Och samtidigt ökar förfrågningarna till koordinatorerna som jobbar med särskilt stöd, statistik från en sammanställning gjord vid SU (letar febrilt efter källan) visar på ökat behov av stöd för studenter som rör NPF, språk, akademisk literacitet, psykisk ohälsa och stress. Så därför började vi som jobbar med detta samordna oss, vi började träffas och berätta vad vi ser, vad vi gör för analyser av läget. Vi mobiliserar. Det är bättre att jobba på flera fronter – och även om fluff i sig kan låta lite förminskande, så är det någonstans där det behövs insatser. Förståelse och empati – inkludering och tillgänglighet, som i bästa fall kan gynna alla.
Och visst – att engagera sig i den här typen av fråga kan, som även lyfts i en artikel av Stina Melander Att göra högre studier tillgängliga, uppfattas som ett sätt att okritiskt utföra politiska intentioner, men jag tror att vi kan bättre än så. Vi kan utöver det rent medmänskliga, se pedagogiska vinster i att se över vad konsekvenserna av breddad rekrytering faktiskt innebär, och få till ett inkluderande förhållningssätt till nästa steg – vårt ansvar att som lärosäte jobba med breddat deltagande på längre sikt.
I och med detta inlägg tänkte jag även introducera den nya kategorin Utbildning för alla, där länkar, tips och reflektioner samlas med en tydlig inriktning. Det postas mycket i vårt låsta, stängda Team, mFör det som märks i min omvärldsbevakning och i mötet med andra lärosäten är att detta på intet sätt är unikt för just LiU. Det här är en fråga för alla som sysslar med högre utbildning, vi är på många sätt långt efter grund- och gymnasieskolan i att hantera detta, vilket riskerar att bli en rejäl krock vid övergången från den ena skolformen till den andra för rätt många studenter.
I vilket format tänker du?
I somras snubblade jag över följande Youtube-klipp om Afantasi (på engelska Aphantasia). Att ha Afantasi innebär att man inte kan frambringa bilder i sitt inre.
Undrar du om du har Afantasi? Prova i så fall att göra följande experiment:
Stäng ögonen och tänk på ett äpple. Kan du se det? Har det en viss färg? Kan du se några särskilda detaljer?
Om du inte alls kan se något i ditt inre så har du Afantasi, likt ca 1% av en befolkning. Även personer utan Afantasi kan ha skiftande förmåga att måla upp inre bilder. För en del är den inre bilden lite suddig och för andra upplevs den lika levande och detaljrikt som om man såg den framför sig i verkligheten.
Något som också skiljer mellan individer är huruvida vi har en inre monolog. Alltså om vi formulerar våra tankar i ord, och om vi i så fall tänker i enstaka ord eller i fullständiga meningar.
Vad jag tycker är intressant, är att vi tänker på olika sätt utan att ens vara medvetna om det. Det är lätt att tro att alla har ungefär samma format på sina tankar. Men hur vi tänker borde ha inverkan på vårt känsloliv, vårt sätt att kommunicera och förstå varandra. Det kan vara bra att påminna sig om i kontakten med kollegor och studenter, om inte annat än för att ha mer förståelse när det blir missförstånd.
Jag har vid några tillfällen bett vänner och familjemedlemmar beskriva hur de tänker, och det är väldigt intressant att höra vad de svarar. Mitt primära sätt att tänka är förresten i monolog-format, jag “hör” min egen röst tala till mig. Jag har dessutom ganska bra förmåga att tänka i bilder.
I vilket format tänker du? Svara gärna med en kommentar!
Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget
På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.
Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.
Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.
Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.