Högskolepedagogiskt centrum
Det börjar bli dags igen! Den tiden på året då vi med gemensamma krafter här på Didacticum serverar en lucka av högskolepedagogiskt godis varje dag, hela vägen fram till jul. I år blir det i vanlig ordning både högt och lågt, stort och smått – precis så som det är att arbeta i en processorienterad verksamhet (ja, vi är mitt uppe i att beskriva vårt verksamhetsår och fundera över nästa år som kommer).
Välkommen att följa oss även i år!
När tändstickorna tog över marknaden under andra hälften av 1800-talet försvann så småningom kunskapen om hur man gör upp eld från grunden, åtminstone hos de flesta. Därigenom försvann också en del av kulturen. Ingen behövde längre veta vilka träd man skulle plantera och hur man skulle behandla dem för att odla fnösktickor. Ingen behövde heller veta hur man rensar, kokar och manglar den skördade tickan. Gjorde det något att nästan alla glömde bort hur vi gjort upp eld de senaste tusen åren? Varje förändring innebär en risk att förlora något och en chans att vinna något annat. Tack vare vår moderna, offentligt finansierade museiverksamhet behöver vi nuförtiden inte vara särskilt oroliga för att väsentlig kunskap ska gå helt och hållet förlorad. Fnöske och flinta är idag något vi hittar på Skansen.
Det finns säkert många som även idag kan göra upp eld på mer eller mindre gammalmodiga sätt. Man kan göra det som en kul grej i scouterna, men det kan också ha en djupare mening. Du kan känna en koppling till dina förfäder, känna att du är en del av ett större sammanhang, av en lång tradition som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Det är en känsla som du antagligen inte får av en tändsticka eller en tändare. Du kan också känna dig förberedd inför den stora kollapsen, när civilisationen bryter samman. Men – handen på hjärtat – vi kommer nog aldrig återgå till en tid när vi i någon större skala tänder elden med eldstål.
Kanske står vi nu inför ett liknande kulturellt skifte. Kanske kommer kunskapen om hur man skriver en text från grunden inte längre att finnas hos de breda folklagren i framtiden. Med hjälp av olika AI-tekniker kommer vi kanske i framtiden inte att behöva hålla i pennan eller trycka på tangenterna. Vi kan diktera, gestikulera eller kanske bara tänka lite diffust, och så formas en sammanhållen berättelse. Och den kanske inte ens uttrycks i gammaldags bokstäver. Det händer nog inte imorgon. Det kanske till och med dröjer tills du har gått i pension. Du kommer kanske sitta på hemmet och tänka tillbaka på den gamla goda tiden när du använde reservoarpennor, skrivmaskiner, bärbara datorer, smarta telefoner. Hur det än blir kommer viss kunskap, vissa förmågor att bli mindre viktiga i framtiden.
Vilken av de tekniker som du använder dagligen kommer först hamna på museum?
Vägen till det samlade mänskliga vetande som vi besitter idag har inte alltid varit rak. En del ämnen har hamnat i återvändsgränder och varit tvungna att backa. Andra ämnen har behövt gå långa omvägar. Att studera vetenskapshistoria kan vara fascinerande, men måste våra studenter följa exakt samma krokiga väg som våra företrädare? Efter att mödosamt ha erövrat den förståelse vi har idag, borde vi inte erbjuda våra studenter en genväg? Det går att svara på den frågan på många olika sätt. Så där spontant och känslomässigt kanske några tycker att det finns vissa grundkunskaper som alla måste kämpa med, som en slags initieringsrit. Jag hade det inte så lätt och mina studenter ska få känna på samma sak. I den inställningen ligger ett legitimt värnande om ämnet, men också en missriktad konservativ syn på lärande som en prestation, något som endast utvalda är värdiga att komma åt.
En annan infallsvinkel på den här frågan hittade jag häromveckan när jag snubblade över det intressanta ordet “tankeekonomi”. En snabb googling skapade mest bara förvirring, för numera verkar ordet användas som en beteckning på dagens kunskapssamhälle. Men i en tidigare betydelse handlar det om att vara ekonomisk med tankearbete. Den österrikiske fysikern Ernst Mach (1838-1916) skrev om detta i Die Mechanik in ihrer Entwickelung som kom ut första gången 1883. Om detta kan man läsa, översatt till svenska, i band 5 av praktverket Sigma: En matematikens kulturhistoria på sidan 1883 (sammanträffande?) och framåt. Mach var positivist (men säkert trevlig ändå) och ansåg enligt den korta biografin i nyss nämnda verk “att vetenskapens främsta uppgift var att förhindra slöseri med mänskligt tänkande”. Avsnittets titel heter också “Vetenskapens ekonomi”. (Och för oss frågesportnördar är det alltså samma Mach som används för att ange flygplans hastighet.)
Vi kan förstås, om vi arbetar metodiskt, göra alla erfarenheter själva. Vi behöver egentligen inte läsa böcker eller gå utbildningar. Men eftersom vi inte har oändligt med tid menar Mach att vi bör dra nytta av andra individers erfarenhet. Andra har redan tagit reda på hur det förhåller sig och vi kan bygga vidare på dessa erfarenheter. Vetenskapens främsta uppgift är att skapa abstraktioner, begrepp som sammanfattar och filtrerar bort vissa detaljer, så att vi kan tala om fenomen på en högre nivå. Språket och de eventuella specialsymboler som varje ämne själv definierar är det verktyg som vi använder för att koda och kommunicera dessa slutsatser.
Om jag, kanske lite slarvigt, försöker tillämpa Machs idéer på undervisning tänker jag att vår uppgift som lärare är att hjälpa studenterna, på alla sätt vi kan, att vara ekonomiska med sina tankar. De ska inte behöva upprepa klassiska misstag eller gå genom akademiska hinderbanor bara för att jag själv kanske gjort det. Vi borde, som lärare, sträva efter att vara de giganter på vilkas axlar studenterna kan stå för att se ännu längre än vi själva.
När jag gick i grundskolan hade jag en elevkalender. Jag minns inte om det var något som vi fick av skolan eller om jag köpte den själv. Varje uppslag motsvarande en vecka och det övre hörnet var perforerat så att man kunde riva av det. På så sätt hittade man snabbt aktuell vecka. På den tiden hade vi fasta veckoscheman i skolan. Det var alltid svenska på tisdag eftermiddag, så på sätt och vis behövdes kanske inte kalendern. Men jag använde den ändå och noterade friluftsdagar, pianolektioner och allt möjligt annat. Senare uppgraderade jag till en filofax. Jag minns inte om det var på gymnasiet eller när jag börjat på universitetet. Varje år fick man köpa en ny inlaga. Layouten var densamma, med en vecka per uppslag, men utrymmet att anteckna var lite större. Under några år delade teknologkåren ut gratis inlagor där årets alla fester var förtryckta, så att ingen skulle missa dem. Filofaxen följde sedan med mig när jag började jobba, och då hade jag ännu mer nytta av den. Och nu betalade jobbet den nya inlagan genom avdelningens årliga kalenderbeställning frampå senhösten.
Jag bar med mig min filofax överallt, till alla möten, även på fritiden. Veckouppslaget blev min sinnebild för vad som skulle hända, strukturen som låg bakom hela mitt liv. Måndag till onsdag var på vänstersidan. När det blev torsdag kändes det nästan fysiskt i kroppen att ögat flyttats till högersidan. För varje dag fanns numrerade rader för timmarna 8-17. Till höger om det fanns utrymme för att skriva upp allmänna saker att komma ihåg. Efter arkeologiska utgrävningar på vinden kan jag konstatera att jag använde papperskalender fram till och med hösten 2010. Efter det finns inga fysiska spår längre.
Då kändes det som att jag var sist i världen med att börja använda en digital kalender, men fördelarna övervägde. Det gick att importera schemat, så att jag alltid hade koll på min undervisning. Det blev också lättare att ändra. Jag behövde inte stryka över eller försöka sudda med det där suddet i andra änden av pennan som aldrig funkade. Framför allt blev det mycket enklare att boka möten med kollegor. Jag kunde skicka en mötesinbjudan som verkade passa in i kollegornas kalendrar och de kunde tacka ja eller nej. Dessutom gick det ju att ha flera kalendrar, i olika system, som synkade med varandra. Fritiden, familjen och föreningen kunde ha var sin kalender som snyggt kunde visas överlappande.
Så varför använder inte alla digitala kalendrar?
Jag har försökt föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade föreslagit att jag skulle byta till en digital kalender runt 2005. Hur hade jag argumenterat? Vid det laget hade jag använt papperskalendrar för att organisera min tid i säkert tjugo år. Kalendern var mitt liv, mitt hem, min fasta punkt i tillvaron. Den gav mig en känsla av trygghet och säkerhet. Jag hade en väl etablerad vana att kolla i den hela tiden, och att hålla den uppdaterad. För min inre syn kunde jag se veckans uppslag och omedelbart få en känsla för om det skulle bli en lätt eller jobbig vecka.
När jag slutligen bytte till en digital kalender tog det lång tid att komma in i nya tankebanor. Det var som att flytta. Du vet säkert hur det är. Man är tvungen att packa ihop allt, och sedan packa upp det igen på det nya stället. Och det kan ta lång tid innan det känns som hemma, innan man har bott in sig. Kroppen måste lära sig att svänga åt ett annat håll på väg till och från jobbet. Autopiloten måste programmeras om.
Det som jag tar med mig från denna introspektion, inför mitt arbete med att utveckla lärares pedagogisk kompetens, är följande: Om man känner en önskan att tvinga andra att använda samma system som en själv bör man fundera både en och två gånger på om det är en bra idé. Även om man tror sig veta att deras liv skulle kunna bli bättre på något sätt. Tidpunkten och förutsättningarna behöver vara de rätta. Och framför allt behöver man utrusta sig med ödmjukhet och tålamod.
En av de saker jag arbetar med är att försöka få lärare att se nyttan av att ibland skifta över till mer digitaliserade arbetssätt. Du har säkert själv känt av de mer eller mindre uttalade förväntningarna att bli mer digital som cirkulerar i organisationen. Vi är flera som vill få dig att släppa overhead-projektorn och gå över till PowerPoint, eller vilken metafor du nu vill använda. Men det finns förstås många bra invändningar mot detta:
“Det verkar finnas en massa outtalade förväntningar på mig som lärare. Jag saknar tydliga mål för vad vi förväntas uppnå med att byta arbetssätt och bli mer digitala. Eventuella vinster med digitalisering är ytterst diffust uttryckta.”
“Vi spänner vagnen framför hästen. Det är för stort fokus på de tekniska aspekterna och för lite på pedagogiken. Behoven måste komma först, lösningarna därefter.”
“Stödet för att byta arbetssätt är för litet och för otydligt. Jag får ingen tid avsatt för nödvändig kompetensutveckling, så jag hinner helt enkelt inte ta tag i detta, hur viktigt det än kanske är.”
Det mesta av detta kan jag hålla med om. Vi behöver bli tydligare med varför vi ska jobba mer digitalt. Vi behöver blir bättre på att utgå från den vardag som de flesta lärare står i och chefer måste få både uppmaningar och incitament att avsätta den tid som behövs för medarbetare att utvecklas. Det finns dock en invändning som dyker upp ibland och som jag inte köper alls:
“Varför måste vi tala om digitala verktyg och digitala lärmiljöer? Är det inte bättre att tala om verktyg och miljöer i allmänhet?”
Det långsiktiga målet är förstås en värld där vi alla har utvecklas så mycket att vi inte behöver ha ett särskilt fokus på digitala verktyg och miljöer längre, där alla kan göra kloka och medvetna val beroende på situationen. Men vi är rätt långt ifrån det målet. Tyvärr har många fortfarande dålig koll på vad digitala verktyg kan uträtta. Så länge den här obalansen är kvar behöver vi prata om just digitala verktyg, eftersom det är där de riktigt stora kunskapsluckorna finns.
Att vilja klumpa ihop alla typer av verktyg och miljöer, oavsett om de är digitala eller inte, kan låta smart men det förminskar problemet. I mina öron låter det precis som när någon tycker att vi inte behöver prata så himla mycket om det här med kvinnor och män längre, eftersom vi har kommit så långt med jämställdheten i Sverige. Det kanske vi har, om man jämför med 1800-talet, men det finns fortfarande oändligt mycket att göra. Så länge det fortfarande finns strukturell obalans måste vi fokusera på de aspekter som behöver lyftas.