Didacticums blogg

Jag har haft förmånen att besöka flera svenska lärosäten. Även om jag varit i Uppsala flera gånger har jag dock aldrig gått förbi aulan i Universitetshuset. Enligt säkra källor ska det finnas en gammal devis över ingången på formen “Tänka X är stort men tänka Y är större”. Dessa två variabler ska motsvaras av orden “rätt” och “fritt”. Jag har hört folk citera devisen, men hur jag än försöker kan jag aldrig lära mig i vilken ordning orden ska komma. Vad är det som är störst?

Min tanke var att den här texten skulle handla om att jag egentligen inte tycker om den här devisen. Jag tänkte få till en briljant analys som skulle visa att det går att argumentera lika bra för att det är det fria respektive det rätta tänkandet som är störst. Därmed skulle hela sentensen implodera av självmotsägelse och visa sig vara enbart snömos. Sedan skulle jag i förbigående säga något klatschigt om gamla dammiga institutioner, mellan raderna ifrågasätta deras relevans i dagens samhälle och subtilt antyda att det är vid unga (medelålders?) lärosäten som den verkliga intellektuella utvecklingen sker.

Så långt kommen i planeringen började jag fundera över om jag skulle googla lite på devisen. Det kanske fanns något skrivet om vem som har formulerat den eller varför någon valde att skriva just detta just här?[1] Även om det här bara är en blogg är det ju alltid tjusigt att kunna ha referenser. Det kan piffa upp den tråkigaste av texter.

Där någonstans blev jag tvungen att hejda mig. Skulle jag söka efter källor så att jag kunde få den rätta tolkningen av devisen, eller skulle jag bara reflektera fritt? Eftersom jag fortfarande inte kunde minnas hur devisen egentligen är formulerad visste jag inte vilken strategi jag skulle välja. Men å andra sidan, varför skulle jag följa vad någon gubbe på en föråldrad provinsiell skola har sagt? Det känns bättre att använda sin egen hjärna. Jag följer förstås LiU-visionen och har mod att tänka fritt. Och dessutom, jag kanske ändrar mig i morgon. Den här texten är i alla fall inte huggen i sten.

[1] Spoiler alert: Det finns.

Under min egen grundutbildning (teknisk fakultet, andra halvan av 90-talet) hade i princip alla kurser samma struktur. Första dagen köpte man en tjock bok och ett kompendium som läraren själv författat. Schemat innehöll sedan föreläsningar, lektioner och laborationer. Visst fanns det några undantag, och jag vet att inte ens för 30 år sedan såg alla utbildningsprogram likadana ut. Men i stora drag hade alla kurser samma upplägg. Det var tryggt och förutsägbart.

När jag själv började undervisa gick jag till en början i mina föregångares fotspår, men så småningom blev allt mer digitalt. Kompendiet ersattes av en PDF-fil som fanns tillgänglig via en hemsida. Boken dök i bästa fall upp som e-bok som man kunde låna på biblioteket. Även schemat blev digitalt. Föreläsningarna använde inte längre OH-bilder. Istället installerades projektorer i varje sal.

När läromedlen digitaliserats började även läraktiviteterna förändras. Den som ville vara kreativ kunde testa “flipped classroom”, alltså att man vände på steken så att den tid som läraren och studenterna har tillsammans ägnas åt interaktion snarare än envägskommunikation. För att detta ska bli givande krävs att studenterna är förberedda, att de har läst på eller kanske tittat på någon förinspelad föreläsningsfilm. Och det var hit jag ville komma med det här resonemanget, till en fråga som jag funderat över en del.

Är en inspelad föreläsning en läraktivitet eller ett läromedel? Jag skulle vilja hävda att den suddar ut gränserna mellan dessa två begrepp. Enligt ett traditionellt sätt att se på det, så är en föreläsning en läraktivitet. Och även om den är inspelad borde den väl fortfarande vara en läraktivitet? Nja, ett annat sätt att se på den är att det är något som studenterna ska studera själva, på sin kammare, innan de kommer till campus – alltså ungefär enligt samma modell som att läsa en bok eller ett antal artiklar.

Det var tydligare förr. Läromedel var något som var statiskt, som producerades långt i förväg och som studenterna bearbetade på egen hand, medan läraktiviteterna var något dynamiskt som skedde här och nu, oftast tillsammans. Men nuförtiden kan läromedel produceras och distribueras kontinuerligt, och läraktiviteterna kan mycket väl förskjutas i både rum och tid. Gränserna mellan läromedel och läraktiviteter har alltså luckrats upp. Detta får konsekvenser för hur vi designar kurser, men också för hur vi planerar lärares tid. För längesedan var den arbetstid som läraren fick tilldelad baserad på antalet föreläsningar gånger en viss faktor. Men det sättet att tänka funkar inte längre. Föreläsningarna är inte längre ryggraden i varje kurs. De är en resurs bland många andra. Och förresten, varför skulle studenterna titta på mina inspelade filmer när de lika gärna kan hitta stjärnprofessorer från prestigeuniversitet på YouTube?

Vi har ibland ett ganska knepigt förhållande till närvaro inom högre utbildning. I ungdomsskolan är det superviktigt och följs upp noga, men när studenterna kommer till oss blir många av dem förvånade över att ingen bryr sig om de dyker upp eller inte. Det kan förstås se lite olika ut, men generellt har vi ju ingen närvarokontroll.

Så, vad ser vi för olika sätt att förhålla sig till närvaro? Att rätt upp och ner kräva obligatorisk närvaro är ju lite av en pedagogisk abdikering. Det går inte rimligen att koppla den blotta fysiska närvaron av studentens kropp till några vettiga lärandemål. Och det följer inte upp vad studenten faktiskt gör. Hen kan ju mycket väl sova sig igenom hela föreläsningen. Det är hur som helst inte svårt att argumentera för att obligatorisk närvaro utan andra tilläggskrav uttrycker en gammaldags och ganska improduktiv syn på lärande.

Å andra sidan, att helt ignorera närvarofrågan är också att ge upp. Om vi inte bryr oss om studenterna är med eller inte så underkänner vi implicit värdet av våra mödosamt planerade läraktiviteter. Och flera lärare har observerat att studenter som väljer att inte delta i större utsträckning tenderar att inte klara slutexaminationen. Närvaron kan faktiskt fungera som indikation på viss aktivitet, så vi bör uppmuntra till den och explicit förvänta oss den.

Den gyllene medelvägen är förstås “aktiv närvaro”, vad nu det är. Låt oss fundera en stund över vilken roll studentens närvaro kan spela vid en läraktivitet.

Den enklaste formen av kurs är antagligen en kurs helt utan läraktiviteter. Studenterna förses med en kursplan med lärandemål och lite tips kring litteratur, men lämnas därefter åt sitt öde. I slutet av kursen kommer studenterna tillbaka för att genomgå examination, skriftlig eller muntlig. Det här är förstås ett hypotetiskt scenario. Få, om ens några, kurser genomförs på det här sättet idag, men modellen funkar som en tankemässig utgångspunkt. Om vi bygger ut vår hypotetiska kurs med läraktiviteter av olika slag, vilken roll spelar de? Ett sätt att tänka är baserat på graden av interaktion:

• Statiska läraktiviteter utgörs framför allt av katederföreläsningar där studenterna har små eller inga medel att medverka. Egentligen är det tveksamt om detta ska ses som en läraktivitet. Snarare är det en typ av synkront kursmaterial som kanske lika gärna kunde erbjudits som en förinspelad film.
• Studentaktiva läraktiviteter (interaktiva föreläsnignar, lektioner, m.m.) innebär att den enskilde studenten uppmuntras att vara aktiv, framför allt genom att ställa och besvara frågor. Interaktionen mellan studenter är dock begränsad, eller åtminstone inte en bärande del.
• Kollaborativa läraktiviteter (seminarier, laborationer, projekt, m.m.) innebär att studenterna förväntas samarbeta, att de ska lära av och med varandra.

I de två första fallen spelar en enskild students närvaro eller frånvaro ingen större roll. Det kan förstås vara tråkigt för läraren att vara ensam, om inga studenter dyker upp överhuvudtaget, men läraktiviteten är ett erbjudanden som studenten kan välja eller inte välja att delta i.

I det senare fallet spelar studentens närvaro en mycket stor roll, inte bara för studenten själv utan också för gruppen. Studenten missar möjligheten att samverka och gruppen saknar den frånvarande studentens unika bidrag. Här är det verkligen läge att följa upp, ja, vadå? Det är inte närvaron i sig som ska kontrolleras. Det är studentens prestationer i förhållande till lärandemålen. Bidrog studenten till diskussionen eller projektarbetet? Kan vi från studentens bidrag se att hen har uppnått lärandemålen som är knutna till denna läraktivitet?

Som lärare behöver vi i förväg tänka igenom vilka krav och förväntningar vi har på studenterna, och vi behöver upplysa dem om detta tidigt i kursen, kanske redan i kursplanen. Och vi behöver designa kursen så att läraktiviteterna stödjer studenternas lärande och gör det lättare för dem att uppnå lärandemålen.